Feberflykt...

Hej alla mina kära!

Jag bara behöver komma hit och beklaga mig!
Ja, jag vet att det inte är kul, och du behöver inte alls lyssna..:)

Febern går runt i hemmet och när man tror att nu är det nog bättre, så smyger den sig på igen och nu har den nått mannen! Så i natt tog jag mitt täcke och flyttade till ett annat rum.
Högljud feberflykt, väljer jag att kalla det..:)
För när det inte räckte med öronproppar tillsammans med otaliga försök att vända honom på sidan, trumma med pekfingret i hans panna (mitt bästa snarkdämpartips..:) Testade jag att ställa mig upp i sängen, slå ut armarna i rummets mörker och i en desperat, hysterisk ton skrika...*DU VANN MILJONEN*
Inte ens det hjälpte!
Förutom...en snabb övergående känsla av välbehag, över mitt eget magnifika tonförråd. Där jag i ett svagt micro ögonblick, såg de stora operahusens scener passera revy. För att i exakt samma moment, se de skjutas ner av egen hostattack...tätt följt av ett anfall nysningar och rinnande ögon.
Irritationen var ett faktum!
Det enda som fyllde skallen var känslan av..."hämnd"...så stark, att jag började domna i höger stortå, hakan sköts fram i ett vulgärt underbett och rostigt morr, övertog den hostsårade strupen!
Men jag gav upp...
Antingen bli beskylld för misshandel av en sovande sjuk äkta hälft, eller ta och fly fältet. Vilket jag så storartat gjorde.
Klart att jag tycker synd om honom! För som vi alla vet, så är det inte lätt när en man blir förkyld..:)

Lite bilder till er från min utsikt på soffan.
Nu är jag så trött på den att,
en ändring blir det första som händer när orken återvänder...:)

det räddade bordet...
min gardinklädda, lilla guldklimp.

Min madonna som vakar hos mig...

böcker och en påse full av önskningar.
I mitt fönster som visar mig blå himmel.
Som dock ej ska ändras på, utan njutas av...utanför!
*LÄNGTAR*

Må ni alla ha det bästast!
Ni är underbara!

Största Kramen....