Att vila i den tillit som skapar världen...

Hej mina underbara, fantastiska, varma, magiska...nya och gamla vänner!
För det är som magi, att läsa era ord!

Ni fattar inte vilken betydelse er närvaro har!
Att så många ger sig tiden, att lämna så mycket värme här inne hos mig, är ofattbart!?!
Jag är så tacksam och rörd. Och blir ännu en gång påmind om, vilket privilegium det är att blogga!
Tusen Tack!

Och solen skiner och skiner...lovely!
Jag satt just, återigen och tänkte hur märkligt det är med denna godings strålar. Hur de liksom lyfter alltet!
Allting blir vackert, smakerna förstärks och ens egen tilltro växer ikapp med krokusarna..:)
Precis så där som med era hälsningar!

Igår hade jag några såna riktiga moments, ni vet..."livet är till för mig" känsla. Helt underbart! Som att bli frälst! I varje fall för mig, som under en alldeles för lång tid, har tvivlat på min egen tillvarorätt..:)

Jag jobbar på med mitt första bidrag, Green House och det är bara så kul...*thi,hi*
Men så helt plötsligt attackerade velandet isländskan, mera än vanligt..;)
Då var det dags för en rykande varm kopp kaffe tillsammans med solens strålar, mot en gammal tegelvägg. På så sätt lyckades jag pressa bort fienden.
Detta är ju bara jag och min blogg! Och så ska det förbli.
När den vissheten fick stanna en stund, kunde jag blåsa bort känslan av otillräcklighet, som kröp runt och sökte fäste på mina axlar. Så nu är den upplöst i himmelvalvets oändlighet. Och har ingenstans att gro. Skönt!
Samma känsla som när vintern får ge vika för vårens ankomst...

För... visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen. —Karin Boye

Denna min favorit dikt, får bli min hälsning till er denna torsdag...

Släpp taget och
Våga att Våga.
Våga att Känna.
...det är så värt det!
En vrå...

Ett slitet halsband från min kära moster.
Hon älskade halsband och jag älskade henne.
Så klart att det får vara med!klockan och spegeln är mera fynd,
från förra helgens loppisrunda.Till ett värde av nittio svenska kronor...

och de får nu självklart bo i mitt sovrum..:)
*Lycka igen*

Största varmaste kramen till er alla!
Och så ses vi snart igen..:)