Livets rötter...

Hej på er mina godingar!

Nu är jag här igen och idag så funderar jag på...vad händer på tio år?!
Det känns så lång tid när man säger det. Men ni, det går så fort!
Anledningen till dessa funderingar är att igår så fyllde min Hilmir tio år. Och det slog mig att jag numera bara har barn i tvåsiffrig ålder...*konstigt*, men så roligt..:)
Och igår skrev jag ner lite av de saker som hänt under dessa tio år. Och oj, så förvånad jag var! En nyttig reflektion kan jag bara säga. Speciellt för mig som ofta kan tycka att, jag står och stampar i samma spår och då...blir jag alldeles orolig.
För om det är något jag fruktar, så är det stagnation. Tänk att en av mina största rädslor är att känna..."här vill jag bo, resten av mitt liv"!
Ja, vi har verkligen våra olika moments. Jag känner väl att när vi väl "lämnade" våra rötter på Island, så blev det så. Jag skulle kunna flytta till ett annat land i morgon, om det vore så. Bara tanken får mig att le lite små fnittrigt och ger mig gåshud av lycka..:)
Klart att inte alla förstår, men det bryr jag mig inte om. De behöver inte det heller. Jag har ibland hört saker som..."tänk på barnen".."det är ju, synd om barnen" etc. Men jag håller inte med. Barn behöver en trygg hemmamiljö och även om man flyttar ändras inte den.
Så varför skulle det vara negativt?
Möjligtvis att, rötterna ser annorlunda ut...Jag vet inte?!

Vi är våra barns rötter!
Mormor, farmor och språket, som vi har hållit hårt i, står Island för. Vilket gör dessa rötter längre och kanske en aning svagare. Men alltid, har vi försökt göra det bästa av situationen och varsamt vårdat de små skotten, som sträcker sig ända till det lilla landet i norr..:)
Förhoppningsvis är det denna rotvård, som ger dem en självklar tanke att, ta för sig i livet och smaka av världen. Och de tre unika individer, som jag har fått lyckan att vägleda denna korta tid, är trygga självständiga personer, som vet vad de vill. Trots att vi flyttade!
Eller kanske jag skulle skriva, "tack vare att vi flyttade"...Vad vet jag?!
Nu kanske låter det lite som vi inte gör nåt annat än flyttar, vilket inte är hela sanningen. Men vi började på Ostkusten när vi anlände i Sverige. Sen blev det mörkaste Småland, för att sen hamna i Skåne.

Och jag hör fortfarande människor som vill, men inte riktigt vågar. VARFÖR?
Vi har ett liv, som går fort. Och vem i all världen kom på det att man ska bo på samma ställe denna tid? Jag finner det lika märkligt detta herrans år tjugohundranio, som att man ska jobba med samma sak livet ut. Självklart var det så förr i tiden, men det var då!
Då hästen flyttade oss mellan byarna och då det inte ens fanns ord, för dagens moderniteter...tänk på det!

Detta är självklart bara min åsikt..;)
Och kanske är det jag som är fullkomligt rotlös och bara babblar massa ord?! Men då smyger sig återigen frågan in..."vem kom på att det är negativt"?! Är det inte, "hur man vårdar", som står för slutresultatet, i alla lägen?!
Och till er som så gärna vill, men inte vågar...hoppas jag kunna stötta, med detta dagens lilla inlägg. Go for it!
Det är inget farligt! Och om man inte blir nöjd, då är det ju, bara att återvända hem igen.
Världen väntar på er...Lycka till!

En liten kompott bilder, från mina olika mappar blir dagens hälsning till er alla mina underbara!
Nu ska jag ut i solen och bara vara...

Fuskmålartipsen hittar ni HÄR

Tänk på att kökssvampen ska vara mera blöt än fuktig!
Jag brukar börja gnugga, så fort färgen har torkat. När jag målade fönsteluckorna, så kletade jag in händerna i brunfärg och "kände" mig fram. Det finner jag enklast, eftersom man får annan kontakt med objektet..:) Och med vatten i en liten hink bredvid, kan det inte misslyckas...
Och kom ihåg, detta är bara mina fusktips. Det som passar just mig bäst! Men som förmodligen ger alla riktiga proffs, massa nya gråa hår..:)

Ha den bästa dagen och en härlig helg i solen! Njut, le, lyssna på dina drömmar och...lev din längtan!

Största kramen min är DIN...