Sömngångarens bekännelser...

Hej mina goda!

Låt mig berätta...
En vecka innan min konfirmation, för sisådär hundra tjugonio år sedan. Så vaknade jag vid elva tiden och när jag gick förbi spegeln i hallen, skrek jag. Så högt, att huset darrade! Min mamma som stod i köket och bakade i vanlig ordning en lördagsmorgon, tappade degskålen, som gick i tusen bitar. Och kom ut i ljusets hastighet, alldeles säker på att jordens undergång var ett faktum.
-"Vad är det som hänt", frågade hon. Och precis när hon släppte de orden, så började hon skratta.
Jag tittade på henne, alldeles förtvivlad. Nyvaken, i trosor och en T-shirt stod jag där med förskräckt min, tårögd och svarade..."jag vet inte"! Jag måste ha gjort det i sömnen"!
Och mamma, bara fortsätter skratta, så tårarna sprutade.
Jag glömmer det ALDRIG.
-"Men sluta skratta! Detta är inte alls kul!...alltså jag ska konfimeras om en vecka"!
"Tycker du att det är så roligt". Och vid det laget så stod jag och störttjöt.

-"Förlåt älskling", sa mamma. "Men, det är bara så roligt och jag väntar med spänning på vad frissan hittar på nu. Hur hon ska sätta fast nejlikan"!?!

Japp, det var nämligen anledningen till denna morgons skratt för över hundra år sedan.
Jag, den kreativa tonåringen. Hade klippt mig. Själv, vilket jag fortfarande idag gör. Men där var det första gången. Och det såg roligt ut, kan jag bara lova. Och den ångest jag upplevde vid min egen åsyn i spegeln, glömmer jag heller aldrig..:) Och i min desperation, försökte jag få mamma att tro att jag hade gjort det i sömnen!
Jag som skulle ha en sån fin håruppsättning, hade nu så kort hår att jag hade platsat i marinen på direkten. En vecka innan konfirmationen!
Men, men... jag konfirmerades och tänker skona er bilderna, av en tjej i en klockskuren blå kjol, blåa klackskor, vita kortstrumpor och en kortärmad vit blus. Med barnsligt runt ansikte och hår så kort , att nejlikan fick limmas fast. För den skulle bara vara med!
Idag skrattar jag åt det, precis lika innerligt som min mamma, den morgonen för så länge sen.

Och håret, det förblev kort i många år framåt. Vi kan egentligen säga att det var morgonen, då min punkperiod smög sig in. För en kort tid efter denna pärs, så blev stubben kolsvart och matchade bra mot det svarta läppstiftet och de svarta naglarna. Och kjolen byttes ut mot slitna tajta jeans och blusen mot en nättröja ..:) Men nog om det.

Det jag försöker komma framtill, är att imorse när jag vaknade, upplevde jag en dejawo, av denna morgon i urtiden. Förutom att skriket stannade i halsen och mamma var inte på plats, tyvärr.
Anledningen var inte mitt hår,utan...SE BILD!

Skåpet har ändrat färg!

Och inte f.. vet jag hur?!?
Jag måste ha gjort det i sömnen..;)

Men, nånstans så känner jag att, det kommer gå bra. Jag gillar det, faktiskt. Och är lite nöjd att mina impulskänslor, fortfarande är så starka. Trots ålder och tidigare erfarenheter..:)
Och jag blir lite löjligt glad när jag tittar åt dess håll. Fnissar lite tyst och hjärtat slår lite extra slag. Jag har i över ett års tid, drömt om ett krusidulligt skåp i just denna färg. Och nu...har jag ett. Tack vare att jag går i sömnen..:)

Och som om inte det vore nog.

Utan, ska det stå här, så får golvet bli vitt..*drömmer*

Och om inte mannen går med på det, så får det flytta upp i fönsterrummet igen. Och postskåpet ner hit och bli VITT! Ha,ha,ha...det blir ett ångestladdat moment för min käre man.

Under tiden han funderar på det.
Ska jag slå vad med mig själv, hur länge det dröjer, innan min lilla "krusidull", blir vit igen!?! (Men det tänker jag minsann inte nämna för honom...*BLINK*)
Jag lovar att berätta slutet...en annandag..:)

Tusen TACK för alla varma hälsningar!
Jag är så glad..:)
Ni är så fantastiska och jag hoppas kunna fortsätta locka er hit, till min lilla lakritsvärld, med eller utan färg!
Puss på er alla!
Och den bästa dagen önskar jag er, med massa värme och mys. Goda skratt och överraskande impulser...:)

Största kramen...
NI ÄR BÄST!