Tunga tisdags tankar...

Så gav hon sig iväg, kvart över fem på morgonen och kämpade mot snön som räckte henne nästan till knäna. Ovännen som gjorde att den väg som tog mig tio minuter att gå, tog henne trettio minuter. Hennes handikapp och snön, var ovänner. Hon fick stanna många gånger. Men aldrig att hon skulle ge upp för den. Patienterna skulle få sin frukost och eftersom hon jobbade i köket, stod hon där mitt i gatan och snöblåsten slog henne hårt. Jag satt i fönstret och följde henne som en hök med blicken, hela vägen. Livrädd för att hon inte skulle klara det. Men hon klarade det, precis som allt det andra, med envisheten och fokusen. Min lilla mamma.

Fast just den stunden kunde jag inte förstå hennes livsfilosofi som hon så villigt delade med sig till mig, tioåringen..."Det finns ingen avundsjuka och missunnsamt i detta hemmet. Det vill jag inte veta av. Det bäddar bara för illamående och onda ord och då är vi inte fria".
Jag tyckte mest att världen var orättvis mot oss, att inte vi hade bil, eller massa pengar så att hon inte behövde stå där mitt i gatan och kämpa mot ovännen.

Men idag förstår jag. Hon hade så rätt..:) Det samma gäller förlåtelse, tycker jag.
Att förlåta, kräver, mod, frihet och kärlek. Eller åtminstone så blir den känsla som uppstår vid förlåtelse...mod, frihet och kärlek.

Jag kände en man som valde bort sin son, i fem års tid, eftersom han blev osams med sonens fru. Sonen försökte prata med honom, flera gånger under dessa år men, utan resultat. Det blev inte förrän hans sonson, fem år gammal, var på besök för första gången. Och den lille så..."men, farfar, vill du inte prata med din lille son"? Jag pratar ju med honom, det är ju min pappa! Då äntligen svalde han och de pratades vid, på telefon.
Exakt en vecka senare förlorade han kampen mot cancern.

Och visst var det fantastiskt att de hann prata, detta korta ögonblick i evigheten. Men tänk, tänk mina kära vänner, alla stunder de tappade, bara på grund av ilska. Ord som utspelade sig flera år tidigare, blev hindret. Jag kan inte undgå frågan...Var det värt det?!...
Att bli arg och besviken, är något vi alla upplever. Men att förlåta...är det viktigaste och ett av det finaste som finns. Speciellt att förlåta sig själv. Det är början till allting och mycket ofta det svåraste.

Och jag tänker avsluta detta mitt tunga tisdagsinlägg, med att berätta om en kvinna från min hemstad, som i helgen förlät den unge man, som genom misshandel tog hennes sons liv.
Hon upplevde lättnaden att kunna slippa vreden och bitterheten. Och blev förvånad över att inte känna hat, när hon kramade honom, utan samhörighet. Det var lika svårt för honom. De kramades och hon kände hans sorg. Och tillsammans upplevde de lättnaden, friheten och kärleken...tack vare, eller tillsammans med, förlåtelsen...

Hennes handling tänker jag fylla min ryggsäck med, i min resa på livets väg. -Kan man det, så klarar man resten...

Slösa inte livet till tråkigheter och osämja och glöm inte att...
Valet är ditt.

Största varmaste kramen till er alla mina goda.
Tack för att ni tittar in på min resa...det är ovärderligt!

P.S...Jag vet att förlåta, är inte det samma som att finna sig i att leva i orättvisa,
eller att bli illa behandlad.
Men jag tror fortfarande på att genom förlåtelsen, kan man göra ett befriande val, utifrån känslan att vara fri...