Bräckligt...

Vi har pratat en stund och jag känner din ensamhet.
Allting som varit, känns evigheter borta och jag sväljer det faktum att inget är som förr.
Nätterna vi satt och skrattade, är förbi. Nätterna vi satt och du torkade mina tårar, är förbi.
Du torkar inte längre några tårar. Men jag kommer ihåg, så väl.
Inte minst dem, som inte hade nån annanstans att hämta styrka, så fanns du där.
Du hade alltid tid och alltid plats, för alla.
Jag känner en kramp i magen och hur hjärtat nästan sprängs i bröstet och en saknad uppstår.
Det gör så ont.
Du finns, men ändå är det inte du.
Din kropp är ditt fängelse och din själ är bedövad och understimulerad.
Ändå så lyckas du få mig att skratta.
Lycklig och sorgsen, är jag på engång.
Jag blundar en stund och lyssnar till din främmande röst. Jag ser dina läppar runt ditt härliga leende och backar i minnet.
-Vi är tillsammans i köket. Vi har varit och handlat och du bjuder på fika.
Din sockerkaka, kittlar min gom och allting är så självklart och enkelheten är det bästa som finns
På så sätt, klarar jag av att fortsätta min resa, så långt ifrån din.
Och vi vet lika väl båda två ,vad som blir din nästa resa. Och jag hoppas och tror att när den dagen kommer, att jag får uppleva samma känsla av frihet och förståelse, som jag vet är din dröm.

Du är det som de flesta vill bli, men få vill vara. Du är gammal.
Min kära lilla mamma...

Och så lite halvkassa bilder, från mitt uttjatade vardagsrum...

en liten dörr som jag pimpad med ljusstake och lite krokar...
får bo i denna hörna...
saker på ett bord.
och så en liten helhet.
Två schäslonger har det blivit och det känns luftigt
och bra.

och så...
solens strålar...
fångade i mitt matrum.


Kram på er alla fina och bästa helgen till er.

Ta hand om varann och umgås och njut i nuet.
-Ty, återigen så...
varar inget för evigt.