Bara mängder av ord...

Doften finns bara i dig.
Dina ögon förmedla din kärlek.
Andetaget som vi först möttes är ristat i mitt blod.
Att beröra dig ger livet mitt mening.
Ett liv innan dig finns inte.
Jag vill följa dig och se dig växa upp till en lycklig människa.
Jag ska med kärlek leda dig den bit på vägen som jag kan och som förhoppningsvis är grund nog till din egen väg.
Jag ska trösta dig när du gråter och le när du är glad.
Jag ska slåss för att du får vara du.
Jag är din tills jag inte längre finns.
Och då lever jag kvar i dig.
Det finaste som finns...

Ja, mina kära vänner.
Detta är de fattiga ord jag kommer på i skrivande stund, om kärleken till mina barn.
Det är i tanken så självklart att man ska älska, skydda och se sina barn må bra. Att de får frodas och växa och utvecklas i egen takt och individuella behov mot vuxenvärlden. En ganska enkel och primitiv tanke egentligen i Sverige detta herrans år tjugohundranio. Men det är det inte.
-Varför säger jag så då..?
Jo, jag är så förkrossad efter diskussionen om mobbning på kvällsöppet.
Lille Victor elva år som gav upp.
Hans farfar skar ner honom där han hängde från taket.

Men på hans skola fanns det inga problem! Det hade de vuxna bestämt.
"Han hade ju kompisar"! uttalar en klok kvinna. Och jag river mig i håret i frustration.

Alltså, det finns familjer i vårt avlånga perfekta land, som måste fira julen utan sina barn, för att de orkade inte leva längre. Små barn!
För att de blev kränkta.
För att de inte fick vara som de var.
För att någonstans finns en ondska så påtaglig, att den utsatte blöder av rädsla bara av dess närvaro. Den kan vara liten och den kan vara stor, men dess gemensamma nämnare är mobbning.
...och vi tillåter det.
För att vi inte lyssnar.
För att vi inte agerar.
För att vi gång på gång sviker.


Och ja, visst, jag sitter här och skriver massor och tycker. Men i just denna fråga så får jag det.
Jag har erfarenheten och min äldre son har erfarenheten.
Och nu när ilskan driver på, tänker jag en snabb absurd tanke på Hilmirs alla julklappar som väntar på att bli inslagna. Han är bara ett år yngre än Victor.
Jag tänker också tio år tillbaks och mitt hjärta krampar av sorg, över hur nära min Daniel var att ge upp. Men vi slogs och kämpade, trots en ständig motvind. Och han vann. För det är som att vara i krig, ensam mot de stora och kloka. Och jag tackar den som gav oss styrkan att klara det.

Så sänker jag blicken och tänker på Victors familj som just nu går mot den första julen utan honom. För att han förlorade i kriget. Bara för att hans känslor och tankar inte var tillräckligt viktiga i de klokas värld, som så lätt byter ord mot handling.
-Må de någonstans hitta styrkan...

Och jag undrar hur många gånger till ska behövas, innan vi enade kväver denna
lömska, äckliga, smittsamma infektion,
mobbning..?