Bara määängder av ord..

Hur kommer det sig att vi tillåter oss så lätt att bli valda, men glömmer att vi själva ska välja?!
Och hur kommer det sig att så många har så svårt att förlåta?

Stora frågor denna söndag mina vänner, och jag vet, att jag skrivit om det förut. Men just i dag är detta aktuella tankar i huvet Island.

Jag blir rädd, för människor när jag inte känner tillit.
Jag blir rädd när jag möter ytlighet.
Jag blir livrädd för de som visar mig falskhet.
Men jag blir mest rädd när jag inser att jag glömde välja.
Eller att jag valt fel, bara för jag ville så att det var rätt!
Då drar jag mig undan och bestämmer mig för att börja om.

Ofta är det svårt, men livet har lärt mig att det är viktigt!
Jag kan lätt säga till dig, "det finns inte en människa i denna värld som är mera värd än just du".
Så varför skulle det samma inte gälla mig?
Hur kan jag tillåta mig att betvivla egen känsla, bara för att jag så gärna vill!
Kanske är det rädsla. Rädslan för att inte vara omtyckt. För att sticka ut och inte känna tillhörighet.
I mitt all är det nog så, eftersom jag var ett mobbad barn.
Men jag försöker lära mig. Varje dag.

Och jag förlåter gärna.
Vilket jag alltid faktiskt gjort. Förutom mig själv, det tog många år.
Men till slut skrev jag ner det som tyngde mig mest, och sen eldade upp det.
Det var också då som jag började klara av att välja.

Jag förlåter för min egen skull, för att jag ska komma vidare. Ser det som den enda utvägen för välbefinnande. Men är samtidigt mycket varsam att fortsätta på den väg, där anledning till förlåtelse uppstod. Där tanken, "är det värt att fortsätta", behöver besvaras innan beslut tas.
Mår jag bättre utan eller med?
Att förlåta, är inte samma som att glömma.

Jag väljer därför hellre ensamhet än att känna tillhörighet på låtsas. Något som säkert kan förbrylla och väcka tankar. För man blir lite mera konstig. Men det gör inget.
Hellre konstig, än på platsen, inte mig själv sann.
Där har jag redan slösat alldeles för många år. Bara för att jag trodde det var bekvämt. Bara för att så hade det ju alltid varit.
Och hur mådde jag då?
Jo, dåligt!
Är så evigt trött på att låtsas, för att någon anser att jag bör!
Må jag aldrig falla dit igen...

-För den som håller sig god vän med alla, 
är inte vän med någon...

Så mina supersöta underbara fina!

-Välj

-Förlåt

&

Var er själva sanna.