Slutstraffat...

Hej mina ljuva!
Ikväll känns det som jag spricker lite. Det känns som jag skulle vilja förmedla så mycket men orden är en röra av känslor som inte riktigt hittar vägen ut.
Jag är så trött på mig själv. På mitt jädra klagande hit och dit hela tiden. Främst på mig själv. Ni vet, jag väger sju kilo för mycket. Jag är inte tillräckligt duktig på att röra på mig. Jag äter inte tillräckligt bra etc. Och om jag bara tog tag i dessa saker så vore jag så mycket bättre och värd så mycket mera. Men alltså, hallå jag är snart fyrtiosju år gammal och vet bättre.
Om jag nu finner anledning att irritera mig på dessa bagateller i mitt liv, så gör nåt åt det då! Valet är mitt. Jag är frisk och kan välja! Och när jag nu hellre väljer att måla en vägg i nåt märkligt mönster för jag aldrig har gjort det förr istället för att dammsuga. Så gör det INGENTING! Fast ändå går jag runt och tänker på att "ja, men jag borde verkligen ha tagit en promenad istället för att måla."
Men varför då? Jag mår ju så himla bra inuti när jag får pyssla med mina konstiga infall. Är inte det precis lika mycket värt?!
Jag vet inte om ni känner igen nåt av det här. Men jag är i varje fall alldeles för bra på att straffa mig själv i tanken. Och jag vill sluta med det. Så länge jag har knoppen någorlunda klar och kroppen följer med den, så har jag den möjligheten. För jag har det så förbaskat bra och tänker endast känna tacksamhet för det.
Största delen av kvällens tankar är tack vare ett möte jag hade idag på jobbet. Jag träffade lilla Ellas morföräldrar. Lilla Ella som bara är 4 år, men har genomgått 36 cellgifsbehandlingar sen i april förra året då hon fick diagnosen Wilms tumör ( njurcancer ). Hon har även opererat bort ena njuren tillsammans med en stor tumör.
Vilken liten kämpe alltså! En av alldeles för många små barn som drabbas, dagligen.
Jag blev så oerhört berörd och ledsen. men samtidigt väcktes den vackra känslan av tacksamhet för allt och allt.
Så mina vänner. Gå inte runt och straffa er själva inuti, utan njut av det ni gör i stunden. Orkar ni inte ta en promenad utan hellre vill ta en tupplur, så bara GÖR det! Så länge ni har valet.
Jag är tveksam att Ellas mamma alltid har det valet. Jag tor inte heller att dammsugningen ger henne dåligt samvete. För när den man älskar mest är sjuk, är det nog så oviktigt i det stora hela.

Jamm, nu fick jag skriva av mig lite, fast det säkert är rörigt. Men det gör inget. Jag mår en aningen bättre och känner mig en aningen närmare mitt mål att vara en bättre människa. Även mot mig själv.

Om ni vill veta mera om lilla Ella och bidra till Barncancerfonden så kika gärna in här eller här.
För alla våra bidrag räknas och vi kan hjälpa. Alla kan vi hjälpa.

 det var denna jag pysslade med häromdagen då samvetskvalet gnagare i mig.

Skulle egentligen ha dammsugit, 

men blev så sugen på att testa att schablonmåla med spets och brödkavel. 

Det var riktigt kul :) 

och den ska få vara där tills jag orkar måla väggen vit. 

När det blir vet jag inte, kanske nästa gång jag väljer bort dammsugaren eller 

när fönstren verkligen borde putsas...

Stor varm kram mina finaste och tack för att ni lämnar mig era vackra ord. 
Jag är så glad att vara tillbaka och få känna SÅÅÅÅ mycket jag har saknat er.
TACK.

Puss & Kram i kvällen
Goa