En lugn och stilla dag...

Hej igen alla min kära!

Nu är jag här igen. Pigg och glad och alldeles avslappnad..:)
Prestationen är som bortblåst, efter en natt med bra sömn och så alla era varma hälsningar, har jaget hittat tillbaks och allt känns lugnt och stilla.
TACK så hemskt mycket att ni orkar med mina "svängar". Ni är helt underbara!
Inte ens solbristen spelar nån roll.
Utan nu har jag hittat ett projekt härinne. Som vill ska hända...NU!
Får väl se vad mannen säger om det. Han har ju så det räcker i trädgården. Nu när bänken är klar, har jag nämligen hittat på, att ytterligare väggar ska upp därute. Så att vi får som en innergård i trädgården. Japp...för att, det tror jag, blir mycket bra..;)
Och med kärlek och ömhet kommer man långt. Ska försöka mig på det igen och se om jag inte lyckas locka in honom en stund.
Jag berättar sen..:)

Och så bänken.
Anledningen till denna skapelse är att, eftersom planket är så långt, behövdes en förstärkning på sträckan. Och genom att bygga bänken, har vi lyckats gömma den. Med vi, menar jag förstås mannen..;) Och det verkar funka alldeles utmärkt. För Skåneblåsten som råder just nu, har inte bitit det minsta på vårt jättelånga plank...*skönt*
Sen la han lite sten framför och det blir fint när gräset tagit sig emellan..:)
Lite småglimtar får ni här.
Visst vore det finare om solen sken. Men allting kan man inte få här i livet, eller hur?! Och det mesta blir faktiskt vad man gör det till..:)

vitt är ju vackert, tycker jag..;)

och tillsammans med grönt och sten och korg och zink...Tycker jag att det blir jättemysigt,
trots solens frånvaro..:)

Största kramen till er alla!
Och så ses vi snart igen.

Tjingeling...

Vilken tur att jag aldrig har kommit med i OS...

Hej mina kära vänner!

Det råder en laddad irritation i hemmet Island denna vecka. Hos mig alltså.
Om du vill veta varför, så kommer här en längre förklaring..:)

Jag tar en kopp kaffe till.
Nej, nu får jag ta tag i livet och göra något vettigt!
Går uppför trappan, stannar i mitten...Tvätten!
Ner igen, för att tvärstanna i köket och känna att...aha, jag behöver en ljusstake till i vardagsrumsfönstret. Suckar högt och blir ännu en gång denna dag irriterad!
Precis som att det är nåt jag måste fixa här och nu!?!
Greppar tag i en ljusstake. Hämtar färgen, ni vet den pastelliga. Eftersom jag blandade lite till häromdagen, trots att jag visste hur det skulle sluta.

...Målar.

Ställer den på plats i fönstret, lagom nöjd och irriterad.

Skåpet!
Skåpet vore ju jättefint i pastellfärg!
Tittar i burken och konstaterar att färgen borde räcka! Fullkomligt springer nedför källartrappan och ni ska veta att det är inte det lättaste..:) Direkt mot en burk märkt svart, som jag visste hade en skvätt kvar, som jag rör ner i min egenblandade gröna.
Torkar pannan och pustar ut! Nu har jag vunnit pastellkriget. Nu är ju färgen grå.
Skrattar högt och lite hysteriskt för mig själv och känner mig sådär riktigt dryg.
Väl uppe igen, tittar jag på skåpet lite lömskt och tänker..."hmmm, mannen ska ju träna sen, han skulle kunna köpa färg då"! Skakar på huvudet och stampar i golvet... Nej, skåpet ska inte ändra färg!
Tvätten, ja, juste!...typiskt och jag som precis var där nere!
Tar steg mot källaren för åttonde gången denna dag, vänder lika snabbt och sätter mig vid datorn bara för att konstatera...Åhhh, vilket tråkigt väder!
Tvätten!!!
Ger mig tappert iväg, igen, för att stanna i köket, igen! Då den plötsliga hungern haffade mig precis just där och för femtondegången idag, öppnar jag kylskåpet, för att konstatera att allting ätbart har jag redan ätit!
En kopp kaffe till kanske?! Hittar inte min kopp, öppnar diskmaskinen, som är precis fullproppad med ren disk. Stänger den lika fort och skriker..."Nej, nu kan minsann nån annan tömma denna jädrans maskin"! Högljutt irriterad = *scary*!
Hallå!
Vad är det med mig egentligen?!?
Snurrar runt som efter en elchock! Inget är bra. Allting är fult.
Letar hus på Hemnet.
Åhhh, om jag bara bodde där, så skulle nog allting vara mycket bättre, vackrare, roligare!
Japp, min kära vänner...

Jag går i väntans tider så det skriker om det!
Ni vet...tävlingen!

Har lite ont i magen. Och känner att allt det jag tänkt förut är som bortblåst. Vaddå, vilken...ära att bli tillfrågad, att få chansen att vara med, bla,bla,bla!
Jag vill vinna! Så är det bara.
Men mest av allt, vill jag veta VEM som vinner! Sen är det lugnt.
Jag unnar de andra det också, helhjärtat. För eftersom jag tror på älvor och troll, så vet jag att...det går som det ska, precis som med allting annat här i livet. Och avundsjuka har jag aldrig ägnat mig åt. Men jag vill veta det ...NU!!!
Och i just den frågan verkar älvorna och trollen inte ens kunna lugna ner mig.
För jag fullkomligt trampar ner mig själv i regnet...
Min inredning är inte tillräckligt intressant.
Jag är inte lika påhittig som de andra.
Visar bara egna bilder av samma saker om och om igen!
Och skriver alldeles för personligt, alldeles för ofta!
Precis som just nu!...Och ändå så gör jag det!

Varför?!

Förmodligen för att, så är just min blogg.

Så som jag valt att ha den. Min lilla kanal för mina idéer och mina tankar...både soliga och regniga dagar.

Och självklart vet jag att det är fel, att känna som jag gör. Inte ska jag väl jämföra mig med nån annan härinne, när jag ändå aldrig gör det annars.
Och visst vet jag, att det är strunt och slöseri med energi, tid och tankar.
Jag vet!
Men...jaget har jagats bort, av jaget. Och just nu känner jag mig som en bluff som har hamnat i denna tävling på ett bananskal och pga. missförstånd. Snacka om prestationsångest!

Och nu vet alla NI i hela världen det också.

Och med dessa rader har jag fullkomligt trotsat jantelagen.
Snart är det över (tack och lov) och tills dess tänker jag sova..;)
Fallet...tvätten, får vänta!

Puss och kram och alla mina varmaste tankar till alla er, som stöttat mig...nu och alltid.
Som orkar lämna era spår, varisig solen skiner eller regnet härjar..:)
Ni är bara BÄST!

Och tävlingar...får nån annan ta sig an i framtiden..:)

Kram...och må det goda springa runt dig, alltid!

Tisdagsövningar...

Hej mina goda!

Idag så regnar det, alltså på riktigt!
Och det gör inget, förutom att jag egentligen skulle ha varit iväg och gjort reportage. Men det såg vädergudarna till att jag kunde glömma.
Vad kan jag då hitta på?
Hmmm...övervåningen är ännu ostädad. Det kanske jag skulle fixa?! Tar en kopp kaffe till och hämtar en bok och lägger mig i fönsterummet istället en stund. Men har svårt att hålla mig till innehållet och skaparlusten tar över. Skuttar upp och ut i garaget och gräver lite. Hittar en gammal nummerplåt...*lycka* och det jag letade efter. Massa ovala ramar som jag köpte på loppis för länge sen. In igen och så testade jag min tanke med ramarna. Njaaa, kan bara säga att idéen var bättre en verkligeheten...gillade inte! Så ramarna åker ut igen i lådan märkt "bra att ha". Och jag bestämmer mig för att faktiskt städa övervåningen. Men då, börjar magen kurra. Kvart i elva! Typiskt jag, när jag är så där lite lagom uttråkad. Skyller snabbt på regnet och bestämmer mig för en tidig lunch. Hittar till min stora glädje Halloumi i kylskåpet! Steker snabbt, massa ruccola till och så fikonsylt. Ja, jag vet, men jag bara är fullkomligt hooked på fikonsylt. Och det är faktiskt jättegott tillsammans..:)
Sätter mig vid datorn, äter och mumlar förnöjd. Tittar åt sidan på tallriken med min nystekta knapriga ost. Hälften kvar. Ja, men så ska det ju vara. Inte ska jag äta mera än så, inte.
Fortsätter läsa DN och låtsas att jag absolut inte har plats för mera mat. Men innan jag vet så har jag en bit till i munnen. Blundar och utan att jag registrerar åker armen ut igen och ytterligare en bit hamnar i min mun. Och en till och en till och "WHIPS"...osten är slut!
Jag tar hårt tag i min arm och pratar med den, som om vore den min ovän..."Jag skulle ju inte ha mera"..."varför skulle du bry dig"! "Snart får jag faktiskt limma dig fast vid min sida när jag äter"!
..." Straff...40 armhävningar"!

Då vet ni vad jag roar mig med en regnig dag i maj. Hoppas inte sommaren bjuder på alltför många såna. För min figur klarar verkligen inte tvåhundragram Halloumi för ofta. Och armen kan jag ju inte lita på..;)

Lite bilder på morgonens misslyckande...

in...upp...
Inget bra!

saker...

Och ut igen..!

Som ni ser, så har mitt gamla bord hamnat häruppe.
Tycker att det passar bättre här. Just nu iaf..:)

Må ni alla ha den bästa dagen !
Själv ska jag se till, att straffet fullföljs!...eller, just nu är jag faktiskt lite trött!?! Och när jag tänker efter så är det inte alls bra, att träna när man precis har ätit.
Nej, läsa är nog bättre..;)

Största Varmaste Kramen till er alla...

En liten måndagshälsning...

Hej alla mina kära!

Hemmet Island har lidit av total bloggtorka!
Japp, det är sant. Jag har inget att skriva om inget att fota inget att komma med, känns det som!
Tråkigt! Ja, visst. Men så är det ibland. Och som alltid innan, så går det över...*hoppas*..:)

Men dagarna har varit sköna. Trädgården har fått njuta av min lediga tid och planket är alldeles snart klart. Mitt på den långa sträckan, har mannen byggt en bänk. Jättefint blir det..:)
Så har jag av en granne fått, tre stycken kaprifoler, som jag planterat där vid också. Fast de ser väldigt ledsna ut. Så jag pratar med dem varje dag och berättar så fina de är och hur välkomna de är hit...*thi,hi*...hoppas det funkar!
Helgen har också inneburit två loppisbesök. Med lite småfynd förstås. Inget märkvärdigt, men lite..:) Det är så fantastiskt kul att gå runt och rota och känna av sommaren. För det känns verkligen som sommar! Mitt päronträd är redan överblommat och allting här är grönt, som om vore det mitten på juni. Helt otroligt! Men idag har vi lite regn, vilket faktiskt behövs. Inte minst för inomhusmiljön, som verkligen fått stå i skymundan denna solens tid. Så nu ska jag ta tag i det!
...*mmm, så roligt..:)*

denna söta galge hittade jag igår för två kronor... Tyckte om färgen också, så den får vara som den är..:)

Massa varma kramar till er alla underbara!

Må bäst!
Och så ses vi snart igen...pigga, glada och fulla av idéer..;)

Ps. Jag vann tema vardagsrum!!!
TACK...TACK...TUSEN TACK!
...mina underbara, fantastiska, ljuva vänner!
Åhhh, sååå GLAD jag är nu...
*skuttar, voltar och hjular*
Ni är såååå...BÄST!!!

STÖRSTA Kraaaaamen...

Livets rötter...

Hej på er mina godingar!

Nu är jag här igen och idag så funderar jag på...vad händer på tio år?!
Det känns så lång tid när man säger det. Men ni, det går så fort!
Anledningen till dessa funderingar är att igår så fyllde min Hilmir tio år. Och det slog mig att jag numera bara har barn i tvåsiffrig ålder...*konstigt*, men så roligt..:)
Och igår skrev jag ner lite av de saker som hänt under dessa tio år. Och oj, så förvånad jag var! En nyttig reflektion kan jag bara säga. Speciellt för mig som ofta kan tycka att, jag står och stampar i samma spår och då...blir jag alldeles orolig.
För om det är något jag fruktar, så är det stagnation. Tänk att en av mina största rädslor är att känna..."här vill jag bo, resten av mitt liv"!
Ja, vi har verkligen våra olika moments. Jag känner väl att när vi väl "lämnade" våra rötter på Island, så blev det så. Jag skulle kunna flytta till ett annat land i morgon, om det vore så. Bara tanken får mig att le lite små fnittrigt och ger mig gåshud av lycka..:)
Klart att inte alla förstår, men det bryr jag mig inte om. De behöver inte det heller. Jag har ibland hört saker som..."tänk på barnen".."det är ju, synd om barnen" etc. Men jag håller inte med. Barn behöver en trygg hemmamiljö och även om man flyttar ändras inte den.
Så varför skulle det vara negativt?
Möjligtvis att, rötterna ser annorlunda ut...Jag vet inte?!

Vi är våra barns rötter!
Mormor, farmor och språket, som vi har hållit hårt i, står Island för. Vilket gör dessa rötter längre och kanske en aning svagare. Men alltid, har vi försökt göra det bästa av situationen och varsamt vårdat de små skotten, som sträcker sig ända till det lilla landet i norr..:)
Förhoppningsvis är det denna rotvård, som ger dem en självklar tanke att, ta för sig i livet och smaka av världen. Och de tre unika individer, som jag har fått lyckan att vägleda denna korta tid, är trygga självständiga personer, som vet vad de vill. Trots att vi flyttade!
Eller kanske jag skulle skriva, "tack vare att vi flyttade"...Vad vet jag?!
Nu kanske låter det lite som vi inte gör nåt annat än flyttar, vilket inte är hela sanningen. Men vi började på Ostkusten när vi anlände i Sverige. Sen blev det mörkaste Småland, för att sen hamna i Skåne.

Och jag hör fortfarande människor som vill, men inte riktigt vågar. VARFÖR?
Vi har ett liv, som går fort. Och vem i all världen kom på det att man ska bo på samma ställe denna tid? Jag finner det lika märkligt detta herrans år tjugohundranio, som att man ska jobba med samma sak livet ut. Självklart var det så förr i tiden, men det var då!
Då hästen flyttade oss mellan byarna och då det inte ens fanns ord, för dagens moderniteter...tänk på det!

Detta är självklart bara min åsikt..;)
Och kanske är det jag som är fullkomligt rotlös och bara babblar massa ord?! Men då smyger sig återigen frågan in..."vem kom på att det är negativt"?! Är det inte, "hur man vårdar", som står för slutresultatet, i alla lägen?!
Och till er som så gärna vill, men inte vågar...hoppas jag kunna stötta, med detta dagens lilla inlägg. Go for it!
Det är inget farligt! Och om man inte blir nöjd, då är det ju, bara att återvända hem igen.
Världen väntar på er...Lycka till!

En liten kompott bilder, från mina olika mappar blir dagens hälsning till er alla mina underbara!
Nu ska jag ut i solen och bara vara...

Fuskmålartipsen hittar ni HÄR

Tänk på att kökssvampen ska vara mera blöt än fuktig!
Jag brukar börja gnugga, så fort färgen har torkat. När jag målade fönsteluckorna, så kletade jag in händerna i brunfärg och "kände" mig fram. Det finner jag enklast, eftersom man får annan kontakt med objektet..:) Och med vatten i en liten hink bredvid, kan det inte misslyckas...
Och kom ihåg, detta är bara mina fusktips. Det som passar just mig bäst! Men som förmodligen ger alla riktiga proffs, massa nya gråa hår..:)

Ha den bästa dagen och en härlig helg i solen! Njut, le, lyssna på dina drömmar och...lev din längtan!

Största kramen min är DIN...