Just do it!

Just do it!

tisdag 4 augusti 2009

Tunga tisdags tankar...


Så gav hon sig iväg, kvart över fem på morgonen och kämpade mot snön som räckte henne nästan till knäna. Ovännen som gjorde att den väg som tog mig tio minuter att gå, tog henne trettio minuter. Hennes handikapp och snön, var ovänner. Hon fick stanna många gånger. Men aldrig att hon skulle ge upp för den. Patienterna skulle få sin frukost och eftersom hon jobbade i köket, stod hon där mitt i gatan och snöblåsten slog henne hårt. Jag satt i fönstret och följde henne som en hök med blicken, hela vägen. Livrädd för att hon inte skulle klara det. Men hon klarade det, precis som allt det andra, med envisheten och fokusen. Min lilla mamma.

Fast just den stunden kunde jag inte förstå hennes livsfilosofi som hon så villigt delade med sig till mig, tioåringen..."Det finns ingen avundsjuka och missunnsamt i detta hemmet. Det vill jag inte veta av. Det bäddar bara för illamående och onda ord och då är vi inte fria".
Jag tyckte mest att världen var orättvis mot oss, att inte vi hade bil, eller massa pengar så att hon inte behövde stå där mitt i gatan och kämpa mot ovännen.

Men idag förstår jag. Hon hade så rätt..:) Det samma gäller förlåtelse, tycker jag.
Att förlåta, kräver, mod, frihet och kärlek. Eller åtminstone så blir den känsla som uppstår vid förlåtelse...mod, frihet och kärlek.

Jag kände en man som valde bort sin son, i fem års tid, eftersom han blev osams med sonens fru. Sonen försökte prata med honom, flera gånger under dessa år men, utan resultat. Det blev inte förrän hans sonson, fem år gammal, var på besök för första gången. Och den lille så..."men, farfar, vill du inte prata med din lille son"? Jag pratar ju med honom, det är ju min pappa! Då äntligen svalde han och de pratades vid, på telefon.
Exakt en vecka senare förlorade han kampen mot cancern.

Och visst var det fantastiskt att de hann prata, detta korta ögonblick i evigheten. Men tänk, tänk mina kära vänner, alla stunder de tappade, bara på grund av ilska. Ord som utspelade sig flera år tidigare, blev hindret. Jag kan inte undgå frågan...Var det värt det?!...
Att bli arg och besviken, är något vi alla upplever. Men att förlåta...är det viktigaste och ett av det finaste som finns. Speciellt att förlåta sig själv. Det är början till allting och mycket ofta det svåraste.

Och jag tänker avsluta detta mitt tunga tisdagsinlägg, med att berätta om en kvinna från min hemstad, som i helgen förlät den unge man, som genom misshandel tog hennes sons liv.
Hon upplevde lättnaden att kunna slippa vreden och bitterheten. Och blev förvånad över att inte känna hat, när hon kramade honom, utan samhörighet. Det var lika svårt för honom. De kramades och hon kände hans sorg. Och tillsammans upplevde de lättnaden, friheten och kärleken...tack vare, eller tillsammans med, förlåtelsen...

Hennes handling tänker jag fylla min ryggsäck med, i min resa på livets väg. -Kan man det, så klarar man resten...
Slösa inte livet till tråkigheter och osämja och glöm inte att...
Valet är ditt
.

Största varmaste kramen till er alla mina goda.
Tack för att ni tittar in på min resa...det är ovärderligt!

P.S...Jag vet att förlåta, är inte det samma som att finna sig i att leva i orättvisa,
eller att bli illa behandlad.

Men jag tror fortfarande på att genom förlåtelsen, kan man göra ett befriande val, utifrån känslan att vara fri...

24 kommentarer:

My home is my Castle sa...

For ett sterkt innlegg Gùa.....

Det setter tanker og følelser i sving hos meg. Det er så sant så sant det du skriver..
Tenk hvis flere kunne si " forlåt " eller tilgi meg..
Så mye bedre mange kunne hatt det....

Takk for et flott innlegg som sikkert får mange til å tenke..

Klem,Kari

Maliva`s verden sa...

Dette var ord til ettertanke...Du er en vis kvinne du Gùa...

Unknown sa...

Hej goa Gúa!

Så bra skrivet.
Jag fick mig en tankeställare som säkert andra också kommer att få när dem läser detta.

Du skriver så bra Gúa - tack!

Kramar Moa

gittan sa...

Jag förstår precis hur du tänker men det är inte alltid så lätt... Jag är just nu mitt uppe i att ordna begravning för min pappa som jag inte träffat på flera år och som gjort livet svårt för oss under en väldigt lång tid. Jag var tvungen att bryta kontakten för att klara av att leva själv. Så svårt att få andra att förstå.... Förlåta, vet jag inte om jag någonsin kommer att kunna göra... eftersom han inte ens kunde besvara frågan om VARFÖR han betedde sig så illa mot oss som han gjorde, när han själv sa att vi inte gjort honom något ont. Jag har gjort mitt val, av kärlek till mina barn, min man och till livet. Ett val som jag känner att jag kan leva med och må bra av. Ett val som jag gärna hade sluppit att göra och jag hoppas att ingen annan ska behöva göra detsamma.

Sigga sa...

:*

Pysselpalatset sa...

Ja du, visst gör man tokaiga val, låter ilska och gamla oförätter styra... Tycker din mors ord om avundsjuka är helt underbara.. dem ska jag spar i ett litet skrymsle i mitt hjärta... tack för det du delar med dig.. Din visdom är stor och den glädjer mig... Kram Jeanette

Mollys Hus sa...

Tack! Vilka tänkvärda ord!

LOPPISLIV sa...

Så klokt och vackert du skriver. Visst kan det ibland vara svårt att både glömma och förlåta oförätter, men man mår sämst själv genom att grunna på det som har hänt och känna ilska. Det leder bara till bitterhet. Istället borde vi vända blad och låta det som har hänt vara kvar, inte rota i det förgångna utan se framåt...Du har helt rätt, det gäller att välja. Och jag väljer glädjen i livet, att vara tacksam för det lilla och se det man faktiskt har istället för att längta efter annat. Tack för tankeställaren Gua. Din mor var en mycket klok kvinna precis som du. Kram Paula

Älfgärdet sa...

Tack för de orden.
Efter att min far gick bort(7 år sedan)så har min mor i sorgen blivit väldigt bitter & avundsam. Det gör så ont i mig & jag försöker verkligen att få henne att tänka annorlunda & se allt det positiva som fortfarande finns kvar i hennes liv & att få resterande del av livet att bli meningsfullt & glädjefyllt, men det är inte lätt....
Om hon ändå ville ta till sig dina ord...

UggledaLen sa...

Du är en så speciell kvinna!

Din blogg var den första jag lade till på min egen blogg för den slog an en sträng i mitt hjärta.

Så snart jag ser att du gjort ett nytt inlägg stannar jag upp och blundar en stund för jag vet att vad du än skrivit kommer det påverka mej i djupet! Sen läser jag...

TACK även för detta underbart tänkvärda inlägg!!

Kram Len

Anonym sa...

Oj oj oj vilket inlägg!

Många tankar snurrar i huvudet nu. Tankar just kring bitterhet och just den sanningen att kan man inte förlåta så är man faktiskt inte fri. Då drabbar det ju den som egentligen känner sig förorättad dubbelt upp.

Förlåta - men inte för den sak acceptera allt.......


*Känns som om jag skulle kunna dryfta ämnet i många timmar men även bara ligga för mig själv och fundera......

Såå kloka och tänkvärda ord vännen!

Stor, go KRAAAM

Brunkullan sa...

Så otroligt sanna ord!
Kram Susanne

SussiLibySweden sa...

Att förlåta det är stort och skall vårdas omsorgsfullt och att alla skall få uppleva det med respekt.

Det är helt otroligt vad människor genom sin stolthet sväljer istället för att prata...man har bara ett liv och den kan man inte få tillbaks.

Ha en bra tisdagskväll, från
Anneli...Sussili...

Anonym sa...

Takk for et nydelig og sant innlegg...

~~~Lydias Gröna Fingrar~~~ sa...

Med tårar i ögonen kan jag bara hålla med dig, livet är för kort för att inte förlåta.
Varmkramen, Lydia

mLi sa...

Lika kloka ord som dom var vackra.

Lily of the valley sa...

Så fint och klokt skrivet!
Jag tänker ofta på dessa tre ord som många skrev i poesiböcker när jag var barn.
"Lär dig Livets stora gåta:
Älska, Glömma och Förlåta"
Ha de gott
Kram Lily

Unknown sa...

Så klokt!!! Kram petra

Anci sa...

En minst lika stor kram till dig ! Din blogg är underbar, här finns både allvar, glädje, hopp, inspiration och kloka tankar.

Jag önskar dig en härlig dag i solen.

Kram

Anneli sa...

Det er selvfølgelig mye sant i det du skriver, men det er også enkelte ting som ikke kan tilgis..
Jeg har selv valgt en person bort fra livet mitt, for å kunne overleve selv!
Uansett, takk for dine fine innlegg og bilder. Du gir mye inspirasjon!
Ønsker deg en fin dag (:
Kram Anneli <3

Sanna sa...

Vilket vackert vackert klok inlägg!Tack för att du delar med dig av dina takar och vackra bilder!
Sitter här med tårar i ögonen.
Kram Sanna

SNOWWHITE-SUSSIE sa...

Så underbart att få läsa .. de e såå sant de du skriver.. kram sussie

Granne med Selma sa...

Tänker på kvinnan som förlät sin sons baneman... oj....kanske att jag inte orkat det. Det kändes som ett mycket oövervinnerligt steg att ta, men skänker en ödmjukhetens tanke till henne - och till dig som skriver så vackert.

Kram min vän

Anonym sa...

Jeg kjenner meg frustrert, hvordan kan man tilgi et menneske som har mishandlet noen hele sitt liv?? ALDRI!!! Jeg ville ikke i min villeste fantasti tilgi noen som har forgrepet seg på meg eller mishadlet meg. Og det er akkurat det som har skjedd. Jeg ville aldri følt det som en befrielse, men heller en akseptasjon av hva som har foregått alle disse årene. Det blir på en måte som å si at alt var greit. Det er jeg som sitter med byrden, ikke han..Han vet ikke engang omfanget av skaden. Det skadet ikke bare meg, men også en hel familie og mange venner. Jeg vet han ville bli lettet,ikke jeg. Jeg ville ha gråtet og kunne aldri ha tilgitt meg selv igjen. Orker ikke engang tenke tanken. Det gjør vondt, og det har gjordt vondt i mange mange år. Men jeg har lært meg og akseptere at dette har skjed, at dette er en del av mitt liv. Jeg lever med det hver dag. Jeg kan aldri tilgi heller ikke glemme. Men jeg har lagt det bak meg, startet et helt nytt liv. Jeg ofrer det som har skjedd ikke mer en tanke, jeg gjør saker som gjør meg lykkelig. Det er det som er en befrielse. Og at noen elsker meg og ikke gjør meg noe mer vondt..Holder rundt meg, prater rolig og deler sitt liv med hvert øyeblikk...


Nei, jeg ville aldri tilgitt...