Allt annat än inredning...

Hej igen mina goda..:)

Då var det dags igen för lite tankar. Så ni som väntar inredning kan vända redan nu..:)))
För i morse när jag var ute och gick (eftersom jag numera är en morgonmänniska), hade jag så mycket tankar i skallen. Motstridiga sådana, och var upprörd. Återigen över en diskussion i programmet kvällsöppet.
-Alltså jag trodde jag skulle få hjärtinfarkt igår, när de pratade om Bengt Westerbergs arvode hos Röda Korset! För det är ju inte lön det handlar om, dessa små sjuttiotusen kronor i månaden. Han har ju redan pension, så arvode är det = viktigt! Samt vad jag förstår, lite småpengar också från olika styrelser han sitter i. Och jag tycker det är skamligt!
-Ja, det är sant. Jag bara kan inte svälja denna summa.

Jag har alltid tyckt och tänker fortfarande att Röda Korset är något fantastiskt. Jag kopplar direkt tanken till "goda gärningar" och ger gärna lite pengar i deras bössor då och då, för att lugna mitt samvete. Och tror i min enfaldighet att det kanske kan hjälpa någon.
Men idag är jag tveksam, vilket jag inte gillar.
För inte så länge sen var det en högt uppsatt inom denna organisation, som hade lyckats skingra MÅNGA pengar små, och Westerberg uttryckte sig med att det var ett "otillåtet extraknäck" i form av småsummor, som vederbörande stoppat undan.Detta till trots, att allting ska vara skött enligt bokens alla regler. Och småsummor, ja, det är ju precis det som jag gett. Och det är klart att jag känner mig fundersam.
-Var det en högt uppsatt stackare som köpte lördagsgodis för mina pengar?

Och nu, mitt i all sorg om Haiti, är det klart att diskussionen om Westerbergs lön uppstår. Självklart till och med skulle jag vilja uttrycka mig. För om inte han kan göra lika bra jobb för denna så högt respekterade organisation, med mindre summa arvode per månad, har han väl inget där att göra. Jag menar, inte sitter han där för lönens skull bara? Eller?
Min inre röst finner det mycket oetiskt.
Och det faktum att det i samma program i går, satt människor som jobbar ideellt, inom andra hjälporganisationer, styrker min inre röst.
-Fast vad vet jag?!...men jag tycker ju en himla massa som alltid, och eftersom detta är min blogg, så skriver jag ner det också..:)

Och så roar det mig lite i allt prat om att skänka pengar, att jag gladeligen ger femhundralapp, när en i riksdagsman ger tusen. För när vi jämför våra inkomster, är det en oerhört högre summa procentuellt för min del. Och för en kort stund känner jag mig så rik och nöjd.
Men, det är ju inte det detta handlar om.
Det är ju att många bäckar små hjälps åt, och tillsammans kan vi som frossar i livets goda, på olika sätt hjälpa de som mindre har.
Jag tänker på alla miljonärer (miljardärer), som precis som Roger Akelius, kan skänka stora summor pengar till Haiti. Pengar som kan användas i många år framåt och hjälpa människor som genom denna fruktansvärda katastrof förlorat allt, till ett någorlunda värdigt liv, längre fram också.
Och klart att jag tror att många rika, ger massa pengar. Men jag leker med tanken att alla stora, feta företag, skulle ägna några timmar per månad och anställd för olika hjälparbeten. Nu tänker säkert nån, "Oj, så dryg hon är"!
-Och visst är jag!
Men jag tror också på det. För genom förståelse och känsla, kan några timmar på Sergelstorg, nog visst ändra tankar och framförallt agerande hos många av oss. Att servera soppa till någon som är hungrig och kall, kan nog belysa en och annan tanke om våra medmänniskor, och trycka en och annan fördom åt sidan.
-Och nej, jag har inte varit där.
Men jag har i min närhet upplevt missöden, mest åstadkomna av missbruk. Något som fullkomligt flödar i vårt samhälle. Och jag har sett tårar av närstående barn som lever helt oförstående i sina föräldrars förvridna bubbla. Jag har sett deras sorgsna ögon och hört deras tystnad. Jag har bytt deras våta sängar på morgonen, och jag har hittat deras undanstoppade smutsiga underkläder bakom element bland annat. Som hamnat där på grund av deras rädsla och skam. Fast de inte hade gjort något fel.
Sånt glömmer man aldrig.
Och trots att det kanske inte går att jämföra med världskatastrofer i den faktiska bemärkelsen, är det ändå det. För dem. De osynliga barnen, som finns i vår närhet dagligen är det så. De är, den dagliga världkatastrofens offer, i en värld de inte valt själva och som vi inte låtsas se.

Den vissheten får min frustration att växa och mitt samvete att svida, när jag tänker på Bengt Westerbergs arvode. Jag kan bara inte undvika tanken på allting som kunde göras för bara dessa barn, med summan av femtiotusen i månaden.
Så mitt förslag är att han skänker den summan till BRIS, om Röda Korset inte vill ha den!
-För ett arvode på tjugotusen är väl inte fy skam, även för en som heter Westerberg...?

Och nu vill jag önska er alla en trevlig helg.
Fylld av fina möten, värme och skratt.
Ni är bäst! Glöm inte det.

Och så lovar jag hitta på nåt roligare till nästa gång..:)

Har bland annat hittat en ny älskling på Blocket,
som jag tänker åka och hämta på söndag.
En riktig pudding ska ni veta..;)))

Puss i natten till er alla...