Att hinna...

Hej alla mina fina!
Så är jag här igen, trots bloggtorkan! Det är så typiskt, så fort jag tänker ordet, så är det precis som alla sinnen öppnas. Testa bara..:)
Nej, men i alla fall, idag så har jag tänkt så mycket jo, det är sant. Jag har suttit och pysslat med något som jag inte gjort sen barndomen, och vet ni...jag är fullkomligt frälst! Tror definitivt att jag har hittat ett nytt intresse..:) Vad det är, får ni se nästa gång.

Det jag försöker komma till är nämligen det, att när man sitter så här med något så bekant, som liksom finns kvar i fingrarna, trots alla år som gått, då börjar tankarna spinna. Det hände mig idag. Jag satt alldeles själv i tystnaden och pysslade och tänkte på människors betydelse i ens liv som barn. Och kom fram till att en av dem som hade absolut störst betydelse för mig, var en klok man som hette Einar Beck. Jag tror faktiskt till och med att jag tidigare har skrivit om honom, men det bryr jag mig inte om, för just idag, var han bara så närvarande. En gammal man som bodde på sjukhuset/ålderdomshemmet, där min mamma jobbade i köket.
Jag lärde känna honom när jag var i nioårsåldern. En tid i mitt liv som var jobbig. Jag var väl så långt ifrån bra självkänsla man kan komma. Ganska utanför och missförstådd och ordet mobbing fanns inte. I någonslags tyst överenskommelse, fick jag gå till mammas jobb efter skolan och då tillbringade jag mina dagar mest uppe hos Einar.
Han hade endast en fungerande arm, en polioskada hade tagit hand om bägge hans ben och hans höger arm, som ung man. Men vet ni att denna man var en konstnär.
Han byggde skeppsmodeller, anatomimodeller och innan jul gjorde han stjärnor av papp och flätade julpåsar. Med sin vänstra hand. Och idag när jag satt och tänkte på honom, så blev jag tvungen att ta en paus för eftertanke, där i tystnaden. Vilken människa. Han satt därinne år ut och år in, skapade och höll sitt mod!
Och jag vet att han väntade på mig på eftermiddagarna. Vi satt och pratade, pysslade och för mig var han en riktig Wikipedia. Han var så vis och lärde mig så mycket om allt ifrån livets värderingar till hur man omplanterade Pelargonerna på våren.
Men våra år ihop tog ju slut. Tonåren tog över och mitt liv började. Men i många, många år, var han den jag besökte sist på julafton, innan vi började fira. Det var en viktig stund för oss bägge.
Han dog några år efter att vi flyttade hit.

Och jag blev bara så rörd idag och så tacksam att han blev min sol, där mitt i barndomen som inte var min tid. Och jag blev så less på mig själv, att jag klagar på allt ifrån vädret till att jag är trött på mina prylar. Jisses!
-Ja, ibland är det viktigt att stanna i stunden.
Denna man, gav mig mera i livets matsäck än jag kan förklara. En av sakerna är dock vikten av äldre människors visdom.
Jag har alltid gillat äldre människor, de gör mig trygg och jag har respekt för dem.
Klart att äldre människors liv idag kanske är annorlunda än då, men om man bara ger sig tid att lyssna och se, är visdomen den samma.
Och jag blir ledsen i ögat när jag tänker på, hur glappet mellan unga och gamla i dagens tidssnåla virvelvindsvärld, bara växer. Vi hinner liksom ingenting. Om vi behövde avsätta tid för att andas, skulle vi förmodligen inte hinna det, eftersom jakten på livets värden är viktigare. Vi hinner inte heller tänka efter i denna jakt, utan går mer och mer utanför gränserna, för det kan ju faktiskt gå fortare. För vi hinner ju inte, hinner inte, hinner inte...
-Undrar hur det känns när det är vi som sitter där och de vi älskar mest, våra barn och barnbarn hinner inte..? Trots att vi kanske just är, solen i deras liv...

Nej, nu slutar jag, innan jag snurrar till det fullkomligt...*sorry*

Några bilder får ni som plåster på allt pratet..:)
Lite gamla ljusaskar som jag klätt med en del av de gamla fina tidningarna jag fick av Anna.

Puss och kram i natten till er!

Tusen tack för alla besök och varma ord...
mina små solar!