Och mitt i min insnöade berusning händer det ofattbara.

Min mamma har gått bort.

Aldrig förr har avståndet varit så stort 
och aldrig förr har jag känt denna ofattbara sorg.

Klokheteten säger mig att hon nu mår så bra, 
och dansar bland molnen med min far, äntligen. 

Hon var redo, och jag trodde jag var det också.

Men hjärtat gråter.

För kärleken har ingen ålder.

Hon var trots allt, min lilla älskade mamma. 

-Med världens största hjärta och universums största famn, 

som alltid hade plats för alla som behövde den.

Och det var många genom åren, kan jag lova.

Nu ska vi fara iväg till Islandet mitt och min fagra fjord, 

och ta ett sista farväl av min egen mor Àgústa.

Och när jag återvänder hit, i min lilla insnöade berusning, 

vet jag att hon kommer att finnas här hos mig, för alltid...

Vila ifred kära mamman min. Tack för allt och allt...