Så är man hemma igen och försöker landa i nuet.
Det känns just i skrivande stund, som att allting bara var en dröm. Allting gick så fort och jag försöker sortera alla tankar och intryck.
Idag vet jag saker, som jag inte visste för tio dagar sedan, som till exempel, att man aldrig är förberedd att ta farväl.
Allting gick bra, och nu är min lilla mamma lycklig och glad, dansande bredvid min far på en plats vi alla engång ska besöka.
Jag unnar dem återföreningen, av hela mitt hjärta.
Men jag känner en tomhet i hjärtat ändå.
Hon var så vacker och så nöjd. Hon nästan log. Hon var redo.
Begravningen var ljus och glad, precis som hon ville. Och vår vackra kyrka var full av människor som ville ta farväl, och önska henne lycka på den sista resan.
Det var stort och så obeskrivligt vackert.
Men jag känner en tomhet i hjärtat ändå.
Alla var så snälla, och aldrig har jag tidigare känt, den kärlek mina vänner, släktingar och bekanta så varmt delade med sig.
Var endaste kram, alla ord och alla minnen som yttrades, är etsade i minnet för evigt och utan dem hade jag inte klarat det.
Så mycket kärlek.
Jag är så rik.
Men jag känner en tomhet i hjärtat ändå.
För i minnet var hon inte gammal och trött, utan min lilla mamma, med världens varmaste hjärta och universums största famn. Och jag ser min hand i hennes och jag ler, av känslan och tryggheten den ger.
Jag är så stolt, att hon var den som fick leda mig mot livets resa. Så tacksam över all den kärlek och förståelse hon gav mig. Alltid.
Och jag ska helhjärtat försöka föra dem båda vidare.
Men jag känner en tomhet i hjärtat ändå...
Tusen tack för alla varma hälsningar.
Ni är fantastiska.
Nu ska jag stillsamt återvända till mitt,
och fortsätta fokusera och finna målmedvetenheten.
För "life goes on"
För "life goes on"
Under tiden...
ta hand om varann.
Kärlek, ni vet..:))
KRAM
