Kan man förvåna sig själv..?

Japp, det kan man!

Om du orkar läsa dagens rader, (de är många) så förstår du vad jag menar.

Jag satt tidigare idag och gick i genom gamla inlägg här på min blogg. Har inte gjort det förut faktiskt, och det var mycket som förvånade mig, men samtidigt hjälpte mig.
Det kanske låter drygt, men jag menar det inte så, utan att det var nyttigt att se egna rader av tankar. En skriftlig påminnelse om hur mycket som hänt. Hur långt jag har kommit från den känsla som styrde mitt inre för tre år sedan när jag började blogga.
Hur det svartvita och gråzonerna, som täckte mina dagar, så smått har suddats ut och blivit nyanser av färger, fulla av tillit. Och jag är glad och stolt över det...


Följande inlägg skrev jag hösten "08, och kallade Änglarna förstår.


-Hon hör hans röst...och skuttar genast till av lycka
Slänger upp dörren och hoppar i hans famn och suger in doften av rakvatten. Denna doft som ger sån enorm trygghet och väcker förväntning i hennes femåriga liv.

"får jag följa med dig?"...frågar hon ivrigt!..."Jag lovar att inte vara i vägen!"

Hon vill så gärna se hur fint hans nya hus kommer att bli!
Så mycket som han har jobbat där, så måste det vara jättefint!
Han har ju knappast varit här på evigheter! "Han hinner inte"...säger mamma.

"ja, du får följa med en sväng, men du får inte störa!"

"Jippie!"

Han är verkligen världens bästa kusin, fastän han blir arg ibland.
Alltså, alla kan ju bli arga.

...Hon börjar genast välja kläder. Hon vill vara fin.
En blåvit skepparklänning som mamma precis har sytt och vita strumpbyxor. Och hon känner sig som en riktig prinsessa, när hon stiger över tröskeln och mamma har satt två tofsar i det blonda långa håret och knutit sidenband.
Det kändes nästan som hon skulle gifta sig. För det skulle hon minsann, med honom, en vacker dag. "Du måste först bli vuxen" så mamma, innan du gifter dig.
Och om mamma sa det, så var det så.
Men ingen visste att det var han hon skulle gifta sig med. Ingen visste heller att hon ibland låtsades att han var hennes pappa. Att hon också hade en pappa. Inte bara honom på bilden, utan en riktig.
Precis som hennes kompisar.

De gick iväg, efter att ha vinkat av mamma.
Hon höll hans hand, och det var inte ofta som det lilla sinnet kände denna stolthet.
Hon tittade åt sidorna, ville visa alla. Och tycket att de få de mötte, log lite extra när de hälsade.
När de äntligen var framme, tänkte hon att de svarta lackskorna måste nog torkas lite. De är ju, nya och skulle sparas till julafton, men hon hade insisterat, tills hon fick ha dem på sig. Bara idag!

Men nu var de alldeles dammiga. Precis som hela hans hus.
Det var ju, inte alls fint! Bara massa damm, och saker som låg utspridda överallt. Saker som hon aldrig sett förr. Stora tunga saker som luktade konstigt, och som såg så kalla ut!

"Vad är detta?"..frågade hon.

"Det är bara saker som jag behöver när jag jobbar", svarade han lite kort.
"rör och virke och sånt."

"Måste man ha mycket rör och sånt, när man bygger hus?"

"Ja, det måste man, men nu får du vara tyst och hitta på något själv, för jag ska jobba!"

Hon nickade överdrivet fort. Samtidigt som hon kände att den tonen i hans röst, väckte den välbekanta knuten i hennes mage. Den som svider.

Hon satte sig på en kartong och medan hon med sin lilla hand, kämpade mot dammet som outtröttligt försökte färga hennes fina klänning, började hon tänka, att hon också skulle flytta hit, till hans fina hus. Sen när det var klart. Sen när allt dammet var borta.
Han måste väl vara rik?!
Mamma sa att de som bygger hus är rika.
Hennes kompisar var rika, det sa mamma också, när hon så gärna ville ha likadan saker de hade fått. "Och det är inte vi", sa hon sen.

Men det skulle minsann ändras, när han var klar med huset. Då skulle hon också bli rik.
Och samtidigt som den känslan gav henne ett leende, så kände hon sig kissnödig.

Hon ställde sig upp för att säga till, men stannade innan hon ens tänkt klart.
Massa skrikande fula ord strömmade mot henne från det andra rummet.
Såna ord som hennes bror ibland sa, och som hon aldrig skulle säga. Änglarna hör dem, och då blir inte min pappa på bilden så glad.
Hon satte sig på kartongen igen och sjöng inuti huvudet, alla barnvisor mamma hade lärt henne. För hon insåg att hon ficka vänta tills de gick hem igen.
Hon skulle ju inte störa.
Men efter en stund, kände hon hur något varmt rann ner hennes ben. Och när hon tittade ner på de vita strumpbyxorna, såg hon hur de långsamt ändrade färg till gult, som först var varmt men sen blev kallt. 
Och hon kände hur gråten satt i halsen.
De fula orden från det andra rummet hade blivit som en sång i huvudet, tillsammans med hennes egna barnvisor, och med hennes egna hjärta som slog takten. Högt. Inte visste hon att hjärtat kunde slå så högt.
Hon reste sig långsamt, smög mot dörren, öppnade och sprang!
Hela vägen hem...alldeles själv.

En halvtimme senare satt hon fastklämd på golvet, mellan fram och baksätet i mammas bil.
Då kanske han inte skulle se henne.
"Vi måste ju säga till att du gick hem", sa mamma. "Så att inte han blir orolig!"
...Men hon ville inte!
"Han blir bara så arg och jag kommer aldrig att få flytta till hans fina hus", var hennes tanke.
Och visst, han blev jättearg!
Hon fick höra att...hon aldrig mera skulle få följa med, och att hon inte var lydig, eftersom hon inte sa till! Och när han sa det, så var hans ögon så annorlunda att hon var tvungen att blunda.
Tårarna trängde sig ut trots det, och målade det lilla ansiktet, medan tankarna i kapp med hjärtslagen försökte förstå, varför ingen sa till honom att han inte var lydig!
Alla dessa fula ord och skrik, som gjorde henne så rädd, att hon kissade på sig.
Varför sa ingen nåt om det?!

När hon senare samma dag, stod och torkade dammet av sina lackskor och hade ätit mammas sockerpannakor. Tänkte hon att..." jag ska aldrig mera vara så olydig!"
Och någonstans i sitt unga sinne visste hon, att han snart skulle komma och hälsa på igen, och ha med sig ett paket.
Alla kan ju, som sagt, ibland bli arga.

Fast hon visste en som förstod och aldrig skulle ha blivit arg på henne.
Han på bilden...


Ja, mina kära vänner, man får vara sårbar och ärlig. 
Om jag inte varit det, hade jag inte insett vikten av balansen mellan orsak och verkan, självförlåtelse och tron på livets färger.
Och om jag inte varit det, hade jag aldrig kunnat tacka DIG, för all din hjälp på vägen mot mina drömmars mål.

För utan dig, hade dessa drömmar inte ens blivit till.

Tusen tack...