Hej alla mina ljuva!

Sitter och funderar på vad det egentligen är som gör mig så himla nöjd 

och glad denna tid?

Jag gillar ju absolut inte mörkret. 

Det ger plats åt mina spöken, ni vet, dessa som drar i tvivlens trådar. 

Så tio poäng för ljusen som man får tända i varje vrå.

Och då tänker jag på...

men vem och varför är det bara en viss tid som dessa ska vistas på sina platser? 

Jag menar, så mörkt som vi har här i Skånelandet, borde en lag om fönsterbelysning vara lika självklar som vinterdäck.

 Ja, det tror får bli min väg i fortsättningen, att när vi byter däck på bilen, åker stjärnorna i fönstren, för att bo där lika länge som dubbarna dribblar asfalten.

Då vet ni det..:)

Men åter till föregående...

Jag är född i juletid, vilket kanske har en del att göra med min förtjusning i just denna dunkla decembermånad. Och så min barnslighet. 

Ni vet, det liksom kittlas i magen hela advent och så kommer den magiska julafton och sen...ÖVER!

Jag är verkligen en drömmare, så det är klart att det blir lite snopet att vakna till det faktum att känslan av förväntan, aldrig når sitt klimax. Fastän jag så väl vet att det är så!

Och varje gång blir jag alltid lite ledsen i hjärtat och längtar hem till landet mitt långt i norr. Som om allting vore helt annorlunda då!?!

Nej, knappast, men det är bara en del av mina barnsliga tankar och minnen 

som gör sig hörda 

och samtidigt förstår jag stundens känsla och vet varför jag älskar just denna tid.

Jag fångar flingor som faller.
De fastnar på mina vantar och när jag har räknat till tusenmiljoner, 

greppar jag runt min näsa och drar sakta in deras dofter.

De doftar säkerhet. 
De doftar lycka. 
De doftar tillit.
Jag skrattar högt med blundade ögon, lägger mig i snön och gör änglar, så ivrigt att mitt ansikte snart täcks av dessa fridfullt fallande små himlens stjärnor. 
Och jag hör dem. 
Och jag känner dem.

Och när jag kisar mellan dem, ser jag norrskenets dans och mitt i den står jag och blåser bubblor.

Bubblor av stjärnor som faller som flingor på en liten ängel i snön,
i ett land som heter barndom.

årets adventsstake är gjord av 4 små marmorplattor 
från en söndrig piedestal...

 och hyacinterna bor i ett uppbrunnit ljus av näver.

 den felvända kartan har fått nytt innehåll med lite pompoms, 
paket och en grön kvist,
ovanför soffan som använd flitigt sen den hamnade framför brasan.

Det får räcka som adventskänsla i vårt hem just nu.

Allt mitt vackra till er alla mina ljuva.

// Goa