Just do it!

Just do it!

onsdag 23 januari 2013

Snow...


Igår skrev jag följande på min facebook sida.

-Har du någon sjukdom?
Det har jag. Den heter depression.
Den syns inte utanpå, men den syns alltid i ögonen.
Jag medicinerar mot den. 
Flesta dagar går alldeles utmärkt, andra mindre bra.
Precis som hos de flesta här i livet.
Men jag vill ändå påminna om att detta är en sjukdom, precis som alla andra sjukdomar.
Den är ärftlig och jag har ärvt den från båda mina föräldrar.
Jag har en son som också har den.
Vi vet när vi behöver varann som mest. De där stunderna då mörkret är som mörkast, och då hjälps vi åt. 
För tillsammans klarar vi det.

Mina kära vänner, just nu känns mina rader befriande men inte utlämnande. Och jag skriver dem inte för att ni ska tycka synd om mig, för det hjälper ju ingen, utan faktiskt för att jag mår bra. Och för att jag är inte min sjukdom. Den är inte min identitet. Lika lite som en diabetiker eller en astmatiker, identifierar sig med det. 
Nej, jag skriver för att jag är så oändligt trött på att det fortfarande är så fult att vara deprimerad. Trots att vi är så många som är det. Och vet ni, det är bara vi som delar denna åkomma som vet hur den känns. Därför är det ändlöst sorgligt att vi kan uppfattas som jobbiga, deppiga jävlar som bara ser det svarta här i livet. För så är det inte. Vi är fantastiska, precis som alla andra.
Idag har mitt liv en annan innebörd än tidigare. För tidigare ville jag inte erkänna. Men dagen då livet  tog tag i mina tankar och kvävde min ovilja, och hjälpte mig att inse och bejaka, genom en rejäl väggsmäll som hette duga, ändrades det.
Det blev en lång resa på närmare tre och ett halvt år. En resa som innehöll många tårar och stora rädslor, för små saker. Saker som att gå och handla, åka buss eller bara träffa människor utanför hemmet. Jag erkänner villigt att i flesta fallen slutade de på ruta ett, i min säng med huvudet nedgrävt i  min tårvåta kudde. Där tanken..."Jag vill inte finnas längre", blev min väg mot drömmarnas värld. Ett tillstånd av förlamande rädsla, omfamnad av mörker. Men vet ni vad, efter mörker kommer ljuset. Så är det bara.
 Även när vi inte tror på det. 
Men jag är sann då jag skriver att det är tack vare min familjs kärlek och stöd som jag klarade det. Klart att jag också ville, för ingen vill vara där jag var. Jag lovar! Men det blir så stort och så tungt, att tanken på något annat vackrare går inte att se. Hur gärna man än vill. 
Jag klarade det inte själv. Jag var rädd och jag behövde hjälp. 
För det är så det är.
Men vet ni, jag vann så mycket på min resa! Mera än jag någonsin vunnit i mitt liv tidigare.
Jag vann att gå regelbundet hos en psykolog i ett och ett halvt år. En mänsklig rättighet och befrielse, som jag anser att vi alla borde erbjudas. 
Där vann jag bl.a. över mina rädslor i livets vardag och över mitt ständiga förnekande till min sjukdom. Där vann jag också insikten att jag har levt med denna sjukdom ända sen tidiga tonår.
Jag vann riktiga vänner, och jag dumpade själv de som jag inte ville ha längre. 
Men det bästa av allt var att jag vann mitt sanna jag, och därefter och därför, min väg. Den som jag är på idag, den som jag älskar över stjärnorna och månen och är så ändlöst tacksam för. 
Fast egentligen är denna resa aldrig slut, inte mera än diabetikerns eller astmatikerns. Men idag vet jag vad den innebär. Jag vet att ibland är livet alldeles olidligt tungt, men det händer mera sällan, och när det händer så bejakar jag det och vet att det snart blir bättre.


Jag avslutar med en, sorglig men hjärtligt vacker, inspelning min son spelade in igår. 
Han är arbetslös, som känns som värdelös och mörkret är ganska kvävande just nu. 
Men jag är så stolt över honom. För han har den vackraste av själar och är bara alldeles underbar. 
Och jag vet att snart får han jobb och ljuset vänder, för det är precis så livet är. 
Jag ska hjälpa honom, för det är därför jag fick äran att bli hans mamma...



Kärlek till er alla mina solar ❤
//Goa


53 kommentarer:

annika sa...

Vilken insikt du har! Vilken tur sonen med den vackra rösten (lite Cornelis Wresvijkröst)har. Tänk vilket stöd du är för honom och han för dig.
Att vara deprimerad var så skamligt på 1960 talet då jag växte upp. Min mamma var ofta inne i det svarta. Men jag fick lära mig att så såg vårt liv ut ibland. Tror att vi var desto gladare då livet flöt på lite lättare för mamma. Jag lärde mig tidigt att ta ansvar och har utvecklat min empatiska förmåga. Jag blev stärkt av det.

Kram

Anonym sa...

Du fantastiska, vackra människa...

Anonym sa...

Tack för att du vill berätta. Har följt dig och brukar inte kommentera, men nu vill jag lämna några ord till dig.
Jag har också sjukdomar i mitt liv, bl a depression och det är så sant som du säger: Du är inte din sjukdom och jag är inte mina. Vi är alla människor med olika erfarenheter och det är när vi vågar berätta och öppnar vårt hjärta som vi kan mötas och hjälpa varandra. Allt gott till dig!
Gunilla i Småland

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Du är stark som berättar detta, jag har alltid upplevt dig som både stark och skör. Hoppas det går bra för sonen, han har en framtid med musiken, jättevackert.
Varm kram
AnnaMaria

mitt hjärtas fröjd å glädje sa...

Du har så sant så..jag har oxå haft utmattningsdepressioner till och från faktiskt. Det är konstigt att folk inte förstår bättre när var och varannan människa faktiskt mår psykiskt dåligt!
Så fin sångröst han har sonen! Tur att man har sina nära och kära som stöd.
Kram Jennie

Tre Engler sa...

For et vidunderlig menneske du er:)
Flott at du er så sterk som forteller oss dette, det gjør deg bare enda flottere og viser at dette ikke er noen "sykdom" men noe veldig mange i dag opplever!!
Men har vel alltid sette deg som et vakkert menneske, med alle de herlige tekster og vakre bilder du alltid deler med oss:)
Du skal se at din sønn når langt innenfor musikken:)
Flotte mennesker som jeg er utrolig glad for å ha blitt kjent med:)
Kjente selv at dette gjorde godt, for har selv mage tunge stunder og de er ikke alltid like lett å takle aleine, så tusen takk for at du deler med oss:)
Ha en herlig kveld
Varme tanker og klemmer
Merete

Anonym sa...

Tack för ditt inlägg. Berörde mig.
Wow, vilken talang din son har.
/Liselotte

Annie sa...

Tårar föll när jag läste din text. Känslosamt och mycket tänkvärt! Tacksam att du delar detta. Och du har så rätt; det finns alltid ljus, även i mörker. Jag hoppas innerligt att du får tillbaka av den glädje och kärlek du ger din omgivning (familj, vänner och besökare). Vilken fantastisk son du har, fullkomligt ljuvlig röst! Håll oss gärna uppdaterade om hans musikaliska förehavanden... Må väl!! Kram /Annie

Viola sa...

Det har skrivits det som jag oxå ville förmedla till dig, du är otrolig och stark som kliver ur garderoben med denna sjukdom som delas utav många..vi har det både inom familj och närmaste vänkretsen,,,,så jag vet...många kramar VIOLAN

Norrfrids Eija sa...

Åh nu vill jag bara komma genom skärmen och ge dig en kram du vackra starka människa. Du är så beundransvärt modig Goa. Sitter här och fullkomligt ryser efter att ha läst detta fantastiska inlägg. Finner inga ord. Du är stark och skör på en och samma gång, helt fantastisk. Vilken talang ni har att beröra, både du och din son...

Catarina sa...

Åhhhh, tack för att du delar med dig. Så starkt!
Jag är djupt rörd, jag är uppvuxen med en mor som led av svår depression. Vilken tur att din son har en så stark mor.
Ha de gott. Kram, Cat

Anonym sa...

Hæ sweetie <3

Skil ekki nóg. Svo póstur væri vel þegin :*

Siggan'ðín

Marthina, Holmbytorp sa...

Love you, tjejen! Vi är många som gått in i väggar och varit i det djupaste mörker, man borde våga skriva mer om detta - det är så berörande att läsa dina ord om något liknande jag själv upplevt i omgångar. Tonvis med kärlek, en bra samtalspartner som det klickar med, en rejäl dos humor och en hästdos medicin har räddat mig. Tack för att du finns, och vad fin han är din son! Kramar!

Anonym sa...

Tack Finaste Du för att Du finns och för det Du skriver
Ger mej mod...

Varm kram
från Louise

Anonym sa...

Tack Finaste Du för att Du finns och för det Du skriver
Ger mej mod...

Varm kram
från Louise

Rummet för välbefinnande sa...

Kärlek min vackra, vackra vän.
Livets resa har vi begrundat många gånger, och det är så berikande att ha fått den ynnesten att få resa den med dig emellanåt. Det har gett så fina nyanser....
Ljus o kärlek <3

Anonym sa...

Starkt av dig att berätta och bra också, eftersom du har en välbesökt blogg som når många. Och vi är många som känt och haft det ungefär som du, depression är faktiskt en folksjukdom och man är inte ensam om att vara drabbad. Tackochlov så finns det god hjälp att få nuförtiden via samtal och mediciner, så man ska inte tveka att söka hjälp.
Tack för att du delade med dig!
Kram från Annette

Anonym sa...

Glömde ju skriva att din son är jätteduktig och fin röst.
Kram igen från Annette

Mona sa...

Så fint skrevet:-)Det står respekt av at du legger det ut... Sikkert en stor støtte for de andre som også sliter med depresjon!
Sønnen din har en utrolig fin stemme, å er utrolig heldig som har en mor som deg:-)

Passer samtidig på å gratulere med supert innlegg om deg og ditt vakre hjem i det norske interiør bladet BoligDrøm:-)

Klem Mona

Angela sa...

Rörd av din text! Jag känner så väl igen mig i dina ord. Vilken fantastisk son du har! Detta är definitivt en av dom bästa låtar jag hört! Ni berörde mig båda. Har själv fyra söner och jag funderar mycket över hur jag påverkar dom i deras uppväxt med min depression. Tack för at t du delar med dig!

Blonder og perler sa...

Takk for at du deler din utrolige innsikt med oss.
Jeg får bare mer og mer respekt for deg og det du er.
Håper det går bra for din sønn.
Varme klemmer.

Lantliv i Norregård sa...

Tårögd läser jag dessa rader min fina Goa <3 Det kunde lika väl varit jag som skrivit dom....
Alla styrkekramar som finns till Dig & din fine son, tillsammans är Ni starka...!!!!! Jag tycker så mycket om hans röst:)

Kärlek M

Livet ... på Øvre Holt ! sa...

Så flott at du forteller dette til oss ! Det hjelper å være åpen om dette , hjelper andre også som sliter Og det er det mange som gjør . Utrolig nydelig sønnen din synger og spiller ! Det er en flott gave , som jeg håper at han får delt med andre. Gode klemmer til dere to.

d e l i g h t sa...

I am so sorry to hear of your illness and the troubling days you have. I hope you know that you have done so much good and inspired so many people with your style, decorating and sharing your amazing ideas on your blog. Whenever I see a blog post from you I can hardly wait to open it! Even though we are thousands of miles apart, you are a great inspiration to me. Best of luck to your son in finding a job.

Nellie sa...

Fina och starka ord! Så generöst att du delar med dig av din resa. Hoppas att de når och stärker många. Sedan skulle jag velat säga något uppmuntrande till din son också men...WOOOW vilken skön röst!!! Så himla bra, både han och låten! Kramar och tack till er båda!

Tinas vita bo sa...

Tacksam och rörd att du delar med dig av dig själv...
Var sjukskriven i 6 år pga Agorafobi...
Trodde aldrig jag skulle bli människa igen...

All kärlek till dig och din son..
Gillar verkligen din sons röst..

Kraaaam Tina

Nina sa...

Tack.
Jag vet.

Alberte sa...

Du er så sterk! Fantastisk treffende låt av din flinke sønn! Dere viser vei.

Anonym sa...

Vilken fantastiskt bra låt din son spelat in! Vad duktig han är!
Jag har själv levt med depression i flera år och panikångest de flesta av mina 28 år här på jorden. Jag kommer aldrig kunna säga att jag är helt frisk även fast jag varit fri från mediciner i tre och ett halvt år snart. Jag kämpar för att hålla mig ovan ytan och försöker dagligen "tänka positivt" och inte falla in i gamla tankesätt.
Jag hoppas verkligen du håller dig i ljuset och att din som med sina nära och käras stöd hittar dit. <3
Med vänlig hälsning, Jeanette Svärd

K sa...

Vill bara skicka kramar med kärlek till dej för ditt underbara inlägg...
Läser din blogg men brukar inte ha tid att kommentera men nu gick det rakt in i hjärtat-din text...

Håller med det är helt otroligt dumt, tråkigt o sorgligt att depression fortfarande klassas av många som trams och hypokondri...Vi är ju så många som drabbas av denna sjukdom...

Heder år dej som är så öppen, starkt gjort av dej ! KRAM <3 / K

Carina/I Vått och Torrt sa...

Jag blev också berörd av det som du berättar. Det är starkt att du är så öppen och det behövs för att ge insikt om denna tyvärr allt vanligare sjukdom. Jag har själv drabbats nu inom familjen, så jag förstår lite bättre när det kommer så nära.. Alla styrkekramar till dig och till din son som sjöng så håret reser sig! Carina

Anonym sa...

Tack! för att du vågar belysa ämnet.
jag känner igen mig i dina ord och kanske jag kan lära mig leva med det.
Det är bara så svårt att prata om det
Du gör mycket gott!

/Anette

weisser traum sa...

morgen du liebe
ach ich dank dir für deine aufrichtigen worte.
ja es ist nicht immer leicht mit dieser krankheit....und gerade die menschen können es einem erleichtern oder aber erschwehren.
wünsch dir und deinem sohn gottes segen und ganz viel sonnenschein.
umarme dich herzlichst daniela

LantlivsAnette sa...

Ohhh vännen, så fint skrivet..och din son..han har den bästa mamman !!
så fint att du berättar..
Tusen varma kramar till dig från mig Anette

lallbacken sa...

Hej Goa. Du! Tack! Din rad där om att vi är lika fantastiska som alla andra, den värmer min dag! Tack! Vi är rätt många där ute. Och jag håller med alla andra som skrivit några rader. Din som har verkligen talang. Hälsa honom att fortsätta med detta. Jag har också turen att ha en son med själ och hjärta på rätt ställe ;)
/mia

Mimmie sa...

Kram till er alla.
Mimmie

Liten Bod sa...

En sån underbar text och din sons röst är fantastisk! Vi har också denna läggning i familjen och släkten. Ibland tröstar jag mig själv och andra med att det är en baksida av att vara kreativ... Det är inte så svårt att känna igen skörheten mellan raderna hos många i "vår del" av bloggvärlden. Kramar till dig och de dina, Tina

Anonym sa...

När det känns mörkt och tungt tänk på att du berör många med ditt ärliga skrivandet som hjälper andra när det känns mörkt och tungt...så fortsätt med det du gör så bra, och all lycka till dig och din son med den fantastiska rösten

Marie sa...

Så fint skrivet så jag blir alldeles tårögd och får en klump i halsen. Hälsa D att han är fantastiskt duktig, vilken grym röst han har!!!!

Allra största kramen till er båda!
Marie

Cindy sa...

This is such a powerful post, and such an important thing to share. I deal with the illness of anxiety. It is very hard, and people who don't have it cannot understand. You are so brave... and i'm so happy you are learning your own special way to find happiness through the darkness... now i will go back and listen to your son's song...

Cindy

Elisabeth sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Elisabeth sa...

Vackert skrivet om svåra saker och jag förstår hur det känns när ens närmaste inte mår bra, kram Elisabeth

Anonym sa...

Kära du!
Du är helt underbar, vänlig, öppen, gästvänlig person som jag har träffat....starkt av dig att berätta din historia, jag kan berätta samma sak men har inte vågat.
Knús frá Solveigu.

På kammerset sa...

Du er modig! Utrolig vakkert rett fra hjertet.. Ønsker deg alt godt :)

Solveig (Svingenslillehus) sa...

Kjære Goa <3
Så tøft av deg å fortelle din historie! Livet går i opp og nedover bakke..Du viser styrke og en vei å gå!! Det står respekt av din historie! Jeg ble rørt av deg!
Jeg likte så godt stemmen til sønnen din! Lkke til videre, kjære flotte Goa!

Anna S sa...

Hej Goa! Tack för att du delar med dej. Nej, depression eller andra sjukdomar är inget att skämmas över..
Tråkigt att man ofta blir stigmatiserad, trots att de flesta har en person som mår dåligt i sin närhet. Hemskt när man inte blir förstådd utan kanske istället stämplad.

Du kan verkligen ta vara på det vackra och ljusa, det ur ditt liv som jag ser här på din blogg. :)
Mörkret finns där som motpart.

Din son har en vacker röst, ett sånt djup i den. Hoppas att han kommer spela in och sälja.

Mvh Anna

Rapport till Vänfors sa...

Så fantastiskt vackert,utlämnande och gripande du skriver...vet att du inte är ensam. Tycker mig se att vi människor med känsla för det konstnärliga, musikaliska och estetiska oftare har den förmågan eller förbannelsen att kliva in i perioder med svärta och förtvivlan. Men vi har också många gånger en gåva, nämligen att kunna förmedla och uppskatta det vackra... kanske är det så att för att ha det ena måste vi ha det andra? vet i alla fall att vi är många, det finns människor där man minst anar som förstår.
Varm kram Annika

Anonym sa...

Vilka fina ord, och beskrivning av den sjukdom som också finns i vår familj. Livet är/har inte varit så lätt alla gånger, men vi har också fått se hur det (verkar) gå åt rätt håll denna gången. Men erfarenheten säger att "man vet aldrig med denna/dessa psykiska sjukdomarna när de vill ta över igen! Man kan bara finnas där för personen och hjälpa o stötta så gott mankan

Rummet för välbefinnande sa...

Vet du - jag måste bara titta in igen, lyssna och skriva några rader.

Det är en magi i den låten som bara går rakt in i mitt hjärta. Jag lyssnar och jag uppslukas av känslan.

Hälsa Daniel att han är helt otrolig. Smärtan gör så ont när man befinner sig mitt i, trots allt så stärker den - även om det inte känns så ibland - och utan att ha känt på livets nyanser så kan man nog inte heller förmedla så som han gör. HAN ÄR SÅÅÅÅ DUKTIG!!!

Kram till er

TheTrueMcBoo sa...

Thank you for sharing. Depression runs likes a cord through my family, connecting us with heartache and grief, as much as our DNA. I've determined that my children will not suffer as their forebears have done, so I do what I can to teach them what I've learned on my journey to heal myself. I use organic paleo diet, EFT, krill oil, D3, sunlight, meditation, yoga, and art to keep the darkness from overwhelming me. It still creeps in, but it is never the abiding and persistent presence it was. I feel I wasted so many years giving myself to my illness because I was powerless to fight it. I have weapons now, and I use them well. It is my prayer that everyone suffering with this miasma can heal and take back their light from the soul-eating darkness of depression. Take care and stay strong.

Anonym sa...

Hej Goa! Bra att du skriver om detta ämne. Jag har själv varit där och har lyckats ta mig ur detta och är glad för varje dag. Trodde aldrig att allt skulle bli som vanligt igen, kanske inte riktigt som vanligt för jag känner av ångesten ibland men inte så starkt. När jag var sjuk så målade jag möbler. Alla vita. Och tittade på alla bloggar, din var en av dom speciella. Skönt när man kommer ut på andra sidan.
Kram Yvonne

pepparkakshuset sa...

vilket underbart inlägg, jag har oxå varit där på kanten och vinglat. blev utbränd för några år sedan och jag känner igen mig och du beskriver så bra hur sjukdomen är/känns/upplevs.kunde inte sagt det bättre själv:))

ha en skön söndagskväll min vän
tack för dina ord/kram ELLINOR

Anonym sa...

Proud of you and your son. Have daughter who struggles like you. She is pregnant now and finally went and got help. Was worried for her and baby. I feel you are brave to have admitted it and taken the step to get help. It is the best gift to give yourself, and definitely the best gift to give to those who love you. Praying for you and your son, many blessings.