Snow...

Igår skrev jag följande på min facebook sida.

-Har du någon sjukdom?
Det har jag. Den heter depression.
Den syns inte utanpå, men den syns alltid i ögonen.
Jag medicinerar mot den. 
Flesta dagar går alldeles utmärkt, andra mindre bra.
Precis som hos de flesta här i livet.
Men jag vill ändå påminna om att detta är en sjukdom, precis som alla andra sjukdomar.
Den är ärftlig och jag har ärvt den från båda mina föräldrar.
Jag har en son som också har den.
Vi vet när vi behöver varann som mest. De där stunderna då mörkret är som mörkast, och då hjälps vi åt. 
För tillsammans klarar vi det.

Mina kära vänner, just nu känns mina rader befriande men inte utlämnande. Och jag skriver dem inte för att ni ska tycka synd om mig, för det hjälper ju ingen, utan faktiskt för att jag mår bra. Och för att jag är inte min sjukdom. Den är inte min identitet. Lika lite som en diabetiker eller en astmatiker, identifierar sig med det. 
Nej, jag skriver för att jag är så oändligt trött på att det fortfarande är så fult att vara deprimerad. Trots att vi är så många som är det. Och vet ni, det är bara vi som delar denna åkomma som vet hur den känns. Därför är det ändlöst sorgligt att vi kan uppfattas som jobbiga, deppiga jävlar som bara ser det svarta här i livet. För så är det inte. Vi är fantastiska, precis som alla andra.
Idag har mitt liv en annan innebörd än tidigare. För tidigare ville jag inte erkänna. Men dagen då livet  tog tag i mina tankar och kvävde min ovilja, och hjälpte mig att inse och bejaka, genom en rejäl väggsmäll som hette duga, ändrades det.
Det blev en lång resa på närmare tre och ett halvt år. En resa som innehöll många tårar och stora rädslor, för små saker. Saker som att gå och handla, åka buss eller bara träffa människor utanför hemmet. Jag erkänner villigt att i flesta fallen slutade de på ruta ett, i min säng med huvudet nedgrävt i  min tårvåta kudde. Där tanken..."Jag vill inte finnas längre", blev min väg mot drömmarnas värld. Ett tillstånd av förlamande rädsla, omfamnad av mörker. Men vet ni vad, efter mörker kommer ljuset. Så är det bara.
 Även när vi inte tror på det. 
Men jag är sann då jag skriver att det är tack vare min familjs kärlek och stöd som jag klarade det. Klart att jag också ville, för ingen vill vara där jag var. Jag lovar! Men det blir så stort och så tungt, att tanken på något annat vackrare går inte att se. Hur gärna man än vill. 
Jag klarade det inte själv. Jag var rädd och jag behövde hjälp. 
För det är så det är.
Men vet ni, jag vann så mycket på min resa! Mera än jag någonsin vunnit i mitt liv tidigare.
Jag vann att gå regelbundet hos en psykolog i ett och ett halvt år. En mänsklig rättighet och befrielse, som jag anser att vi alla borde erbjudas. 
Där vann jag bl.a. över mina rädslor i livets vardag och över mitt ständiga förnekande till min sjukdom. Där vann jag också insikten att jag har levt med denna sjukdom ända sen tidiga tonår.
Jag vann riktiga vänner, och jag dumpade själv de som jag inte ville ha längre. 
Men det bästa av allt var att jag vann mitt sanna jag, och därefter och därför, min väg. Den som jag är på idag, den som jag älskar över stjärnorna och månen och är så ändlöst tacksam för. 
Fast egentligen är denna resa aldrig slut, inte mera än diabetikerns eller astmatikerns. Men idag vet jag vad den innebär. Jag vet att ibland är livet alldeles olidligt tungt, men det händer mera sällan, och när det händer så bejakar jag det och vet att det snart blir bättre.

Jag avslutar med en, sorglig men hjärtligt vacker, inspelning min son spelade in igår. 

Han är arbetslös, som känns som värdelös och mörkret är ganska kvävande just nu. 
Men jag är så stolt över honom. För han har den vackraste av själar och är bara alldeles underbar. 
Och jag vet att snart får han jobb och ljuset vänder, för det är precis så livet är. 
Jag ska hjälpa honom, för det är därför jag fick äran att bli hans mamma...

Kärlek till er alla mina solar ❤

//Goa