Hej mina godingar!Nu känns det verkligen som evighet sen jag var här!
Och nu...har alla åkt hem igen och huset ekar tomt av saknad och det har regnat tårar både inne och ute.
Det har varit fantastisk roligt och vi är så oerhört glada att alla kom för att fira vår Daniel. Studenten gick bra och en nöjd och stolt son mötte världen med leende så stort, att det fortfarande finns kvar..:)
Och det är precis det som har kännetecknat dessa dagar, skratt och struntprat, kontrat med nybakat, stickning, virkning och vin =
Underbart!Detta är glada människor som tar livet med en nypa salt och jag...
LOVE IT! Bara det att ha sju extra vuxna i hemmet i tio dagar, utan problem, förklarar en del.
Och trots kylan, sken solen hos oss hela tiden..:)
Det är nämligen så att det är folket som skapar stämningen. Alla hjälptes åt, ingen förväntade sig något, förutom att slappa och njuta av dagen. Självklart är det tråkigt att junibörjan, visade sig kallare än på femti år, men det lyckades inte knäcka nån, förutom möjligtvis mig..:)
Men nu verkar det börja vända, vilket trots allt lättar mina tankar, som är fasta hemma på landet mitt vackra. Där jag i tanken sitter och myser och pratar och skrattar...och njuter av farmors nybakade snúðar...
En ny hörna i uteköket får bli min bildhälsning denna lördag. Och så hoppas jag komma i gång med bloggen igen. Jag har knappast suttit vid datorn och känner mig lite rostig just nu..:)

och så stegen, där kaprifolen äntligen börjar ta sig och har fått sällskap av lite loppisfynd...Största kramen min till er alla
och tusen tack för alla besök och hälsningar, trots min frånvaro.Jag bugar och tackar ödmjukast...