Hej i natten mina kära!

Egentligen skulle jag kanske gå och lägga mig, men jag är bara så himla nöjd och glad och sprudlande av idéer, att det finns inte en chans..:) Och det är väl knappast något att sura över.
Varför då..?
-Bara därför!
Jag är bara så kär i livet, dessa årets första dagar. Så glad och tacksam över mitt liv. Mina möjligheter, min hälsa och mina kära familj! En känsla som borde väcka en varje dag, men som man på nåt sätt alldeles för ofta lägger i lådan "självklarheter". Så sjukt egentligen och själviskt! Och så ond man är mot sig själv!
För det är ju bara så underbart att må bra! Eller hur?
Att bara dra på ett litet smile och se, det kan läka dagen.
Jag har kommit på att när jag möter sura miner, otrevliga expediter etc. - Börjar jag le.
Inte vet jag om det funkar, fast jag inbillar mig det och då är det väl klart att det funkar, eller?!
Man lurar ju lilla tanken att man mår väl om inte annat!...Även om det kanske bara är livets påminnelse till mig om hur viktigt det är med vänlighet. Jag vet inte. Men jag vet att jag är ytterst lite för otrevliga människor.
-Och då vet ni det, också..:)

Gårdagen var ljuvlig. Först med jobb i ett fantastiskt hem. Och sen en kväll tillsammans med helt underbara Anna och Carina. Det kändes som vi varit vänner alltid! Två tjejer som jag aldrig hade fått träffa om jag inte bloggat! Och jag är förstås upp över öronen kär i dem idag också..:))) Vid frukosten imorse, försökte jag febrilt komma på ett sätt att behålla dem! Jag ville så inte att de skulle åka!
-Summan av den kardemumman blir i mitt huvud den, att...
Det återigen är en påminnelse om vad livet kan ge, bara man vågar och är villig att ta emot. Följt av ett leende, förstås. = Bloggpraliner forever..:)

Och så...
En bukett tulpaner,
Puss och kram och en
hel hög av tacksamhet
till DIG

...min kära besökare!

Och så ses vi alldeles, alldeles snart igen...