Tankens kraft...

Hej mina vänner!

Just nu så är jag så peppad. Peppad på livet och har så mycket idéer att jag behöver skriva.
Jag blev frälst när jag läste boken Rensa i Röran av Karen Kingston. Jisses tjejer, om ni inte har läst den, gör det! Jag började i gårkväll och kunde inte somna förrän jag hade läst klart. Det var så himla konstigt att läsa om det som jag så starkt tror på. Just detta med helheten av oss och våra liv. Hur vi speglar våra tankar, så starkt att de blir våra liv. Och nu ,när jag ännu en gång blir påmind om det, så är det så självklart!
Och vilken rening jag har genomgått idag. Det känns helande. Så mycket jag har slängt, så mycket jag har rensat! Fantastiskt!
Och i mitten av allting så kände jag, ja men....jag vill blogga. Jag tycker att det är roligt! Varför sluta då?!? Precis som att all skit jag slängde, gav plats till massor av nytändning, märkligt! Så på den vägen är det. Jag hoppas ni inte tycker att jag är helknäpp!...fast..lite knäpp är jag ju allt och velig, men framför allt spontan..:)...med ett enormt behov av att vädra mina tankar i stunden.
Så det mina kära, bjuder jag på!
Och som om inte det vore nog så hittar jag mina Insiktskort mitt i röran i en av mina lådor. Dessa kort fick jag av en underbar handledare, då jag läste till tandsköterska. De låg alltid framme i vårt fikarum och varje dag jag kom till jobbet, så drog jag ett kort, som fick bli min dagens tanke, min visdom, min insikt.
Och nu så ska jag fortsätta med det, och dela med mig här inne emellanåt. Tror ju självklart på att det är av en anledning dessa gav sig till känna precis just nu...:)

Här kommer dagens insikt, dragen mitt i rensningens virvlande...

Tankens kraft

"Jag och ingen annan än jag själv är ansvarig för all den energi som mina tankar igångsätter inom och utanför mig själv och andra. Allt som sker är ett resultat av tankens oerhörda kraft. Allt som händer mig personligen är en direkt följd av mina positiva eller negativa tankar. Jag är nu villig att i fortsättningen noggrant välja rena tankar och leva efter dem i högsta respekt för skapelsen, mig själv och andra människor"

Puss o kram och massa, massa kärlek till er alla underbara..!

Egentligen är det en ny dag. Försiktigt, försiktigt tassar jag in hit. Det känns som jag är nånstans jag absolut inte ska vara. Men det drar i mig.
Det är spännande! Ungefär som natten till julafton, då flingorna faller från stjärnklar himmel och endast tomten är vaken... och så du.

Tusen tack du kära fina, som gett dig tid att lämna alla dessa vackra ord till mig.

Jag är förstummad över din godhet!

Hej mina kära!
Med en tår i ögonvrån, tackar jag helhjärtat för alla era varma hälsningar, både på kommentarer och mail.

Jag har tänkt och tänkt...jo, det är sant..:)
Legat i badkaret och läst Kalle Anka, samtidigt som jag lyssnat på jullåtar. Jo, det är också sant. Jag gör det ibland, när jag behöver nollställa i "huvudet på en förvirrad isländska"... som så lätt går på högvarv. Vilket ibland förstås är jättebra, men som just nu är mindre bra.
Ja, ja..men i alla fall...jag har bestämt mig för att vila från bloggen. Hur länge och hur mycket, vet jag inte. Kanske länge, kanske kort. Eller så hittar jag nån annan plats att vädra mina tankar och funderingar och bloggar inget alls.

Detta mitt bollplank, bloggen, som så har hjälpt mig i svåra stunder, ger mig nu bara en massa krav och dåligt samvete. Det känns tjatigt och likadant. Och nu när jag är "nollställd"...förstår jag att så kan det inte förbli. En ändring behövs, som en del i min fortsatta vandring.

Och inte för att jag inte mår bra, för det gör jag. Bättre än på väldigt länge.
Vilket jag också tror spelar stor roll i att jag känner som jag gör. Det handlar om att lämna bakom sig vissa saker, för att komma vidare och hitta nya vägar. Att inte bara trampa på i ekorrhjulet, utan ta klivet utanför. Att vara här och nu, i det verkliga livet. Och ge plats till nya idéer och nya utmaningar. Jag behöver fokus. Sortering.
Vad är det som jag egentligen vill. Vad är det som spelar störst roll?! Och inte minst...hur jag ska ta mig dit?!

Följande bild, får symbolisera min längtan. En längtan till nåt nytt, till nåt annorlunda. Utan ramar och självklarheter...

bild från bloggen curioussofa.blogspot.com

Så min kära som läser dessa mina rader...
Tusen tack för alla dina besök.

Alla dina varma hälsningar.

De har lyft mig när jag varit nere och skratta med mig, när jag varit på topp.
Och de har en alldeles egen plats i lilla hjärtat mitt...
TACK!

Jag letar och letar...

Hej igen mina underbara!
I dag är letandes dag. Ja, faktiskt om jag ska vara ärlig, så har det varit många såna en längre tid.
Jag letar överallt. Uppe, nere, utanpå och innanpå, men hittar ingenting.
Bläddrar i tidningar, kollar bloggar, flyttar en kruka, säljer en soffa. Städar, går på en promenad...letar igen. Utan resultat!
Loppis intresserar mig inte mera än en åttitals fuskskinnsoffa. Och vitt känns lika uttjatat som "bridge over troubled water"!
Jag hittar inte...INSPIRATIONEN!
Den är fullkomligt bortblåst. Vet ni var den är?!?!?
Jag tror att den har hamnat på villovägar! Totally!
Skulle helst vilja måla väggarna gröna, hänga upp gula panelgardiner, köpa plasttulpaner och "wunderbaum" med äppeldoft, permanenta håret och...leva lycklig ever after. Couldn´t care less...

Jag försöker intala mig själv att det är sommaren, denna underbara tid som styr. Att jag behöver släppa lite för att komma igen, ännu färskare sen..;) Men, jag vet inte ,om jag tror riktigt på det..:) Det är så himla lätt att lura sig själv.
Och så bloggandet. Är så trött på det med. Men det är väl också en del i det hela. Fattas det ena, så följer det andra. Har tänkt flera gånger nu på, att ta bort bloggen. Mina inlägg känns lika roliga som en repris på dåliga Dallas avsnitt, och lika inspirerande som doften av Cartier kopior!
Men så gillar jag ju att skriva. Det är jo, min babbelplats. Min lilla dagbok. Så då kanske jag ångrar det! Jah, vad vet jag...

Nu ska jag i alla fall fortsätta slåss mot dammvippan. Den vill, men inte jag..;)

Bilder från mitt matrum, får följa detta mitt snurrande inlägg...

Den största kramen min till er alla, mina...fantastiska!

Önskar jag...

Spännande...

Det är tisdagskväll. Och precis just denna kväll, insåg jag att visst är hösten snart här!
Ikväll tände jag ljusen redan vid nio.
Mysigt? Ja.
Vemodigt? Absolut. Och... lite spännande...
-klar luft
-kottar som faller
-varm choklad på en pläd, vid en folktom strand
-löv som virvlar i stormen som smeker min kind som längtar till brasans värme
-blöt Islandströja, som jag sticker näsan i och drar in, med slutna ögon, doften av minnena, om och om och om och om...

Mmm...Ja, spännande. Så känns det...

En trevlig vecka önskar jag dig. Med massa värme och nya möten.

Vi ses snart igen...

Stora kramen till DIG...

En liten fredagsvy...

-"Jag gillar de vita fjärilarna, de är så fina."...sa hon.
-"De är inte bara vita, utan också lite gula. Om du tittar längst upp, så ser du."...sa han.
-"ja men, jag ser ju inte så långt upp. Så när man är liten är de vita. Allting är inte så lätt att se, när man är liten. Så är det bara"...svarade hon

Jag låter detta gulliga samtal, om fjärilar i min trädgård, bli min helghälsning till er...alla mina goda, underbara besökare. Tillsammans med lite fredagsvyer. Lite tjatigt kanske, men, men...det känns som att nu gäller det att passa på..:))

Jag suckar av välbehag över...

Himmelska äpplen...
"rått och rufsigt"..:)
Björnbär...
på en järnsäng.
"Rufsiga"...
mot mitt "städade" vita plank och det goda gröna...

och mannen...han gillar det också..;=)

Stor varm kram till er alla.
Njut av helgen, solen, livet!
Tack återigen, tusen gånger för alla varma hälsningar!
Jag är alldeles knäsvag över er godhet. Ni är bäst!
Så ses vi snart igen...

Sommar igen...

Bara en liten sommarhälsning till er.
Kände att det behövdes lite lugn, efter gårdagens tunga tankar. Men så är det ibland och jag behöver skriva av mig..:)

Idag har sommaren regerat hos oss...underbart!

Vi har hunnit bada och nu ska det grillas (igen)...Och tanken slår mig, visst är det märkligt att jag aldrig blir trött på detta livet!
-Sol, bad, grill, blommor, fjärilar som dansar för sina liv, runt mina buskar.
-Stockrosorna som sträcker sina klänningar mot himlen, samtidigt som de gömmer en fotboll vid sina fötter..:)
-Lavendeln som sprider sin doft och ramar in det hela i oändlig mängd minnen att bära med sig. Det är alldeles, alldeles fantastiskt!

Och jag kan inte få nog...

Ha en fortsatt trevlig dag min vän!
Må bäst och njut av livet.

Största kramen min till dig...

Tunga tisdags tankar...

Så gav hon sig iväg, kvart över fem på morgonen och kämpade mot snön som räckte henne nästan till knäna. Ovännen som gjorde att den väg som tog mig tio minuter att gå, tog henne trettio minuter. Hennes handikapp och snön, var ovänner. Hon fick stanna många gånger. Men aldrig att hon skulle ge upp för den. Patienterna skulle få sin frukost och eftersom hon jobbade i köket, stod hon där mitt i gatan och snöblåsten slog henne hårt. Jag satt i fönstret och följde henne som en hök med blicken, hela vägen. Livrädd för att hon inte skulle klara det. Men hon klarade det, precis som allt det andra, med envisheten och fokusen. Min lilla mamma.

Fast just den stunden kunde jag inte förstå hennes livsfilosofi som hon så villigt delade med sig till mig, tioåringen..."Det finns ingen avundsjuka och missunnsamt i detta hemmet. Det vill jag inte veta av. Det bäddar bara för illamående och onda ord och då är vi inte fria".
Jag tyckte mest att världen var orättvis mot oss, att inte vi hade bil, eller massa pengar så att hon inte behövde stå där mitt i gatan och kämpa mot ovännen.

Men idag förstår jag. Hon hade så rätt..:) Det samma gäller förlåtelse, tycker jag.
Att förlåta, kräver, mod, frihet och kärlek. Eller åtminstone så blir den känsla som uppstår vid förlåtelse...mod, frihet och kärlek.

Jag kände en man som valde bort sin son, i fem års tid, eftersom han blev osams med sonens fru. Sonen försökte prata med honom, flera gånger under dessa år men, utan resultat. Det blev inte förrän hans sonson, fem år gammal, var på besök för första gången. Och den lille så..."men, farfar, vill du inte prata med din lille son"? Jag pratar ju med honom, det är ju min pappa! Då äntligen svalde han och de pratades vid, på telefon.
Exakt en vecka senare förlorade han kampen mot cancern.

Och visst var det fantastiskt att de hann prata, detta korta ögonblick i evigheten. Men tänk, tänk mina kära vänner, alla stunder de tappade, bara på grund av ilska. Ord som utspelade sig flera år tidigare, blev hindret. Jag kan inte undgå frågan...Var det värt det?!...
Att bli arg och besviken, är något vi alla upplever. Men att förlåta...är det viktigaste och ett av det finaste som finns. Speciellt att förlåta sig själv. Det är början till allting och mycket ofta det svåraste.

Och jag tänker avsluta detta mitt tunga tisdagsinlägg, med att berätta om en kvinna från min hemstad, som i helgen förlät den unge man, som genom misshandel tog hennes sons liv.
Hon upplevde lättnaden att kunna slippa vreden och bitterheten. Och blev förvånad över att inte känna hat, när hon kramade honom, utan samhörighet. Det var lika svårt för honom. De kramades och hon kände hans sorg. Och tillsammans upplevde de lättnaden, friheten och kärleken...tack vare, eller tillsammans med, förlåtelsen...

Hennes handling tänker jag fylla min ryggsäck med, i min resa på livets väg. -Kan man det, så klarar man resten...

Slösa inte livet till tråkigheter och osämja och glöm inte att...
Valet är ditt.

Största varmaste kramen till er alla mina goda.
Tack för att ni tittar in på min resa...det är ovärderligt!

P.S...Jag vet att förlåta, är inte det samma som att finna sig i att leva i orättvisa,
eller att bli illa behandlad.
Men jag tror fortfarande på att genom förlåtelsen, kan man göra ett befriande val, utifrån känslan att vara fri...

Det är tyst...

tiden stannar för en stund...
solens konstverk pryder väggarna
i själens rum...jag vänder om och börjar på nytt...
"Det finns en äng bortom rätt och fel, jag möter dig där"

-Sufiprofeten Rumi