Ville bara önska er alla mina ljuva, en vacker helg.

Min ska spenderas här...

och det ska bli så superduperkul!

Vem vet, nån av er kanske dyker upp i helgen :))))

Puss och kram och njut av livets goda

Kärlek

Goa

Slutstraffat...

Hej mina ljuva!
Ikväll känns det som jag spricker lite. Det känns som jag skulle vilja förmedla så mycket men orden är en röra av känslor som inte riktigt hittar vägen ut.
Jag är så trött på mig själv. På mitt jädra klagande hit och dit hela tiden. Främst på mig själv. Ni vet, jag väger sju kilo för mycket. Jag är inte tillräckligt duktig på att röra på mig. Jag äter inte tillräckligt bra etc. Och om jag bara tog tag i dessa saker så vore jag så mycket bättre och värd så mycket mera. Men alltså, hallå jag är snart fyrtiosju år gammal och vet bättre.
Om jag nu finner anledning att irritera mig på dessa bagateller i mitt liv, så gör nåt åt det då! Valet är mitt. Jag är frisk och kan välja! Och när jag nu hellre väljer att måla en vägg i nåt märkligt mönster för jag aldrig har gjort det förr istället för att dammsuga. Så gör det INGENTING! Fast ändå går jag runt och tänker på att "ja, men jag borde verkligen ha tagit en promenad istället för att måla."
Men varför då? Jag mår ju så himla bra inuti när jag får pyssla med mina konstiga infall. Är inte det precis lika mycket värt?!
Jag vet inte om ni känner igen nåt av det här. Men jag är i varje fall alldeles för bra på att straffa mig själv i tanken. Och jag vill sluta med det. Så länge jag har knoppen någorlunda klar och kroppen följer med den, så har jag den möjligheten. För jag har det så förbaskat bra och tänker endast känna tacksamhet för det.
Största delen av kvällens tankar är tack vare ett möte jag hade idag på jobbet. Jag träffade lilla Ellas morföräldrar. Lilla Ella som bara är 4 år, men har genomgått 36 cellgifsbehandlingar sen i april förra året då hon fick diagnosen Wilms tumör ( njurcancer ). Hon har även opererat bort ena njuren tillsammans med en stor tumör.
Vilken liten kämpe alltså! En av alldeles för många små barn som drabbas, dagligen.
Jag blev så oerhört berörd och ledsen. men samtidigt väcktes den vackra känslan av tacksamhet för allt och allt.
Så mina vänner. Gå inte runt och straffa er själva inuti, utan njut av det ni gör i stunden. Orkar ni inte ta en promenad utan hellre vill ta en tupplur, så bara GÖR det! Så länge ni har valet.
Jag är tveksam att Ellas mamma alltid har det valet. Jag tor inte heller att dammsugningen ger henne dåligt samvete. För när den man älskar mest är sjuk, är det nog så oviktigt i det stora hela.

Jamm, nu fick jag skriva av mig lite, fast det säkert är rörigt. Men det gör inget. Jag mår en aningen bättre och känner mig en aningen närmare mitt mål att vara en bättre människa. Även mot mig själv.

Om ni vill veta mera om lilla Ella och bidra till Barncancerfonden så kika gärna in här eller här.
För alla våra bidrag räknas och vi kan hjälpa. Alla kan vi hjälpa.

 det var denna jag pysslade med häromdagen då samvetskvalet gnagare i mig.

Skulle egentligen ha dammsugit, 

men blev så sugen på att testa att schablonmåla med spets och brödkavel. 

Det var riktigt kul :) 

och den ska få vara där tills jag orkar måla väggen vit. 

När det blir vet jag inte, kanske nästa gång jag väljer bort dammsugaren eller 

när fönstren verkligen borde putsas...

Stor varm kram mina finaste och tack för att ni lämnar mig era vackra ord. 
Jag är så glad att vara tillbaka och få känna SÅÅÅÅ mycket jag har saknat er.
TACK.

Puss & Kram i kvällen
Goa

Mina ljuvaste...

Fattar ni så himla glad jag är över alla era hälsningar!??
Åh, Alltså jag tänkte att "är nog ingen som ser detta ändå" och så är ni här och lika underbara som alltid. ja, jag är minsann överväldigad.
TACK - TACK -  TACK!

Och klart vi kör en sväng. Känner liksom för det. Och då ska man ju.
Även om jag inte fyllt femtio Vida. (Måste verkligen göra nåt åt mina ögonpåsar! :)

Och eftersom det ju är ett tag sen sist så lite update to you all. Inte för att jag har något märkligt att berätta egentligen, utan det är mest små vardagliga glimtar som fyller livet mitt och det är jag så nöjd med Men iaf. .detta har varit en minst sagt lärorik tid som jag avstått från denna sida.
Bra och dåliga saker har hänt. Mest bra dock, vilket jag är ändlöst tacksam för. Jag har mött så trevliga och bra människor. Men också oärliga och mindre bra. Men så är väl livet. Mest glad bara för att jag drog mig ur det innan det blev en del av mig. Feghet och skitprat gillar jag inte så mycket.
Men jag blev ledsen en tid ändå. För jag kände mig misslyckad. Men det är jag ju inte. Så då fick egot boostas en tid för att jag är bra som jag är. Och att även om nån inte tycker att jag duger, så gör det inget. För det gör jag visst!

Så det här att välja själv istället för att bli vald, är viktigt mina vänner. Inte bara fladdra av lycka över någons intresse för en, utan stanna och känna. För jag kände, redan dag ett, men låtsades som det snöade och blev på kuppen ledsen. Inte värt det någonstans att se förbi sig själv på det viset. Då tar man inte ansvar för sig själv.

Men nog om det.

Jag har även lärt mig att det är aldrig för sent för nånting (igen, jag vet ;) = Jag har tagit körkort. ÄNTLIGEN! Har tjatat om det i minst 18 år.
 Och ja, jag är så jädra glad för det vet ni. Verkligen det bästa jag har gjort i år alltså. Känner mig fri som fågeln och kör och dunka dunkar i bilen med solbrillorna på näsan och trallar med i låtarna som om ingen vore morgondagen. *fjortisvarning* Underbart!

Så även om jag blev ledsen i ögat en tid och kände mig värdelös så var det allt värt det för nu jobbar jag här och trivs som solen på himlen. Och japp, jag valde själv! Så glad att få vara en del av Petras gäng och hennes ödmjuka, engagerade arbete att stödja Barncancerfonden. Och japp, tack vare körkortet kunde jag välja = så summa summera

Slumpen är ingen tillfällighet. 

Eller?

KRAM i kvällen till er alla och må det goda springa runt er 

Skulle själv gärna gå runt nu med en lampa ovanför huvudet, 
eller luciakrona eller nåt, för novembermörkret är minsann svart.

Har det verkligen alltid varit så???

Goa 

*pssst* flera bilder kommer så smått. 
Behöver bara bli bekant med min kamera igen som har legat och dammat i flera månader.
Det känns kul. Jag har saknat den.
Och er.

Kan man ändra sig?

Längtar hit igen.
Även om jag så inte skulle. Och även om jag aldrig trodde att jag skulle.

Och jag menar, vaddå? Jag har ju så ofta bestämt mig för olika saker, sen har det inte blivit så!
Varför kan jag inte göra det engång till liksom?

Saknar er massor!

 kramar från mig till er som jag ser fortfarande hittar hit. Otroligt!

Kärlek hela vägen till er alla 

Goa