Och så velar hon igen...

Hej mina kära vänner!
Nu sitter jag här framför tv:n och har fått låna en dator en liten stund..:)
Och vet ni, det känns soma att, så kommer det att bli framöver. För jag kan inte bestämma vilken dator jag ska köpa!
Återigen har velandet tagit över!
Även om jag vet att det ska bli en Mac, äntligen, så kan jag liksom inte bestämma mig vilken sort!

Helt otroligt!
Har länge haft en bärbar och trivs med det. Men (som alltid), så tycker jag att den MacBook som jag vill ha, är väldigt liten! Och då återstår iMac, som är väldigt fin, men, enligt mig lite för...stor!
Ja, det svänger minsann på velandets väg...*fniss*
Jag kanske skulle låta bli att köpa dator. Det är ju bara att erkänna att tiden räcker helt plötsligt till massa andra saker, trots att jag annars alltid bara tittar lite!
I varje fall, när de här hemma frågar vart jag ska, blir mitt svar..."bara titta lite"..:)
Men jag saknar era bloggar och de mysiga stunderna som jag snabbt frodas i er oändliga inspiration!...så ett liv utan är inte ett alternativ.
I am addicted...to you!

Jag har sytt en påse till alla mina plastpåsar...

pyntat den med lite måleri och broderat lite på löven..:)och så strök jag en bild över och plockade bort tills det kändes lagom... och nu hänger den här på min lilla dörr och gör nytta...


Tack för alla varma hälsningar mina kära kära!

Sköt om er och ha den bästa helgen..!


Fortsättning följer...

Och så orkade den inte längre...

Hej mina kära!

Igår dog min dator...*hjälp*!!!

Så nu har jag fått låna sonens en liten stund. Tänkte bara att ni ville veta..:)

Alla bilder är borta..jättetråkigt! 

Men, men...Jag kan väl egentligen behöva lite vila ifrån denna apparat!

För den abstinens jag känner, är absolut inte av godo...eller?!

Ni får ha det bäst tills nästa gång!

Tack för alla snälla ord om reportaget...*glad*

 Nu får jag sluta...sonen ropar...)

Tre små bilder får bli min hälsning tills nästa gång...

Må bäst!

Veckans största kraaaam till er alla...

Det blir inte alltid som planerat..

Hej igen mina raringar!

Vilken märklig vecka jag har haft!
Riktigt händelserik sådan!
Ibland så känns det som allting, kommer samtidigt och så var det denna vecka.
Mest tråkiga grejer men också roliga. Vilka jag tänker fokusera på och hålla i!

Så någonstans i mitten av veckan bestämde jag mig för att åka med tjejerna på Jeanettes bloggträff, till Danmark idag. Och såg riktigt framemot det!
Men hör och häpna...jag försov mig!!!
Va?!?... alltså det har inte hänt på flera år! Men just idag hände det!
Min mobil väcker mig varje dag, samma tid. Men igår kväll, så slog mig tanken att, jag kanske skulle vakna lite tidigare, så jag hinner lägga mig i badkaret, innan jag ska träffa dem.
Men sen, nej, jag kör samma och duschar istället.
Och mobilen, som jag höll i, fick sin plats på mitt nattduksbord som vanligt och jag somnade, full av förväntning inför denna lördag.
Men den ringde aldrig!...och jag vet inte varför!?!
Var ställd på helt annan tid än vanligt...*lika förvånad*
Inte ens Hilmir som alltid vaknar tidigt, utan att bli väckt, vaknade som vanligt idag!

Och jag kan berätta att, det vore en kraftig överdrift om jag sa, att jag inte blev besviken, när jag klockan nio!...Flög ur sängen, skrikande och gapande! Och så började jag tjuta, igen!!!
Det är inte bra att vakna så, andra gången denna vecka dessutom..:)
Men nu har lugnet lagt sig...inte mycket att göra åt!
Och tanken..."it wasn´t meant to be" har tagit kontrollen. Samtidigt som jag vet att de kommer att ha en underbar dag, och det är roligt..:)

Ja, det blir minsann inte alltid som planerat. Vilket jag vet, sen innan.
Så är det bara.

Jag riktar istället mina varmaste tankar på en kär vän, som i förrgår genomgick en stor operation, som gick bra!
Det mina vänner, är värt att slösa känslorna,tankarna och tacksamheten på!
Jag kan inte beskriva så mycket varma tankar jag skickat henne denna vecka, eller min lycka över att allting gick bra! Att inte tala om stoltheten...att få vara hennes vän!

Jag kan bara tillägga, att hon två veckor tidigare, inte hade en aning om att något var fel i hennes kropp!

Allt annat som hänt, blir en svag skugga av bagateller, när man ställs framför livets riktiga vändpunkter.
Hur fort det kan svänga. Och vi som alldeles för ofta tror att vi styr, kör rakt av vägen och står som oförstående fån!
Därför stannar jag och ger plats åt känslan av tacksamhet, denna lördag.
För allt det goda livet mig ger, varje dag.
Och påminner mig, återigen, om att...inte ta det för givet!

Men nu till något helt annat...

Igår fick jag en överraskning minsann..!
Jag fick här på min blogg veta, att mitt hem var med i en Norsk tidning...Bolig pluss vilket jag inte hade en aning om!
Har aldrig läst den tidningen, och visste inte ens att den fanns!...*överraskning*
Och söta rara,Tine..skannade in hela artikeln åt mig och mailade till mig!
Vilka underbara människor det finns i vår bloggvärld!
Tack ännu en gång Tine!
Gå och titta på hennes underbara blogg, om ni inte ännu gjort det! Den är helt fantastisk!

När det gäller reportaget, så är jag ganska nöjd.
Det gjordes i somras, och vad jag visste skulle det vara med i Allt i hemmet.
Och visst är det roligt! Självklart!

Men...(det ska alltid finnas ett men...:) på en sida finns det två bilder av samma vy.
På den ena står en pellis, som på den andra har förvandlats till en Lupin.
Och det stör mitt öga massor...*Kritisk*
Och bilden på mig själv, får mig onekligen att fundera på Botox...*ytlig*...*thi,hi*
Det står också skrivet att, för att måla golv bör man använda stark oljebaserat golvfärg!
Det skulle jag aldrig göra. Alla våra golv är målade med vattenbaserad golvfärg.
Men, men...

Ha nu en lycklig lördag mina kära, kära bloggvänner!
Det ska jag...

Kram i mängder till er alla...och tack ännu en gång för alla varma kommentarer!

Och så ses vi..;)

Änglarna förstår...

Hon hör hans röst...och skuttar genast till av lycka!
Slänger upp dörren och hoppar i hans famn och suger in doften av rakvatten. Denna doft som ger sån enorm trygghet och väcker förväntning i hennes femåriga liv.

"får jag följa med dig"?...frågar hon ivrigt!..."Jag lovar att inte vara i vägen"!

Hon vill så gärna se hur fint hans nya hus kommer att bli!
Så mycket som han har jobbat där, så måste det vara jättefint!
Han har ju knappast varit här på evigheter! "Han hinner inte"...säger mamma!

"ja, du får följa med en sväng, men du får inte störa"!

"Jippie"!

Han är verkligen världens bästa kusin, fastän han blir arg ibland.
Alltså, alla kan ju bli arga.

...Hon börjar genast välja kläder. Hon vill vara fin.
En blåvit skepparklänning som mamma precis har sytt och vita strumpbyxor. Och hon känner sig som en riktig prinsessa, när hon stiger över tröskeln och mamma har satt två tofsar i det blonda långa håret och knutit sidenband.
Det kändes nästan som hon skulle gifta sig. För det skulle hon minsann, med honom, en vacker dag. "Du måste först bli vuxen" så mamma, innan du gifter dig.
Och om mamma sa det, så var det så.
Men ingen visste att det var han hon skulle gifta sig med. Ingen visste heller att hon, ibland låtsades att han var hennes pappa.
Att hon också hade en pappa. Inte bara honom på bilden, utan en riktig.
Som hennes kompisar.

De gick dit, efter att ha vinkat av mamma.
Hon höll hans hand, och det var inte ofta som det lilla sinnet kände denna stolthet.
Hon tittade åt sidorna, ville visa alla! Och tycket att de få de mötte, log lite extra när de hälsade.
När de äntligen var framme, tänkte hon att de svarta lackskorna måste nog torkas lite. De är ju, nya och skulle sparas till julafton, men hon hade insisterat, tills hon fick ha dem på sig. Bara idag!

Men nu var de alldeles dammiga. Precis som hela hans hus.
Det var ju, inte alls fint! Bara massa damm, och saker som låg utspridda överallt. Saker som hon aldrig sett förr. Stora tunga saker som luktade konstigt, och som såg så kalla ut!

"Vad är detta"..frågade hon.

"Det är bara saker som jag behöver när jag jobbar", svarade han lite kort.
"rör och virke och sånt".

"Måste man ha mycket rör och sånt, när man bygger hus"..?!

"Ja, det måste man, men nu får du vara tyst och hitta på något själv, för jag ska jobba"!

Hon nickade överdrivet fort. Samtidigt som hon kände att den tonen i hans röst, väckte den välbekanta knuten i hennes mage. Den som svider.

Hon satte sig på en kartong och medan hon med sin lilla hand, kämpade mot dammet som outtröttligt försökte färga hennes fina klänning, började hon tänka.
Att hon också skulle flytta hit, till hans fina hus. Sen när det var klart.
Sen när allt dammet var borta.
Han måste väl vara rik?!
Mamma sa att de som bygger hus är rika.
Hennes kompisar var rika, det sa mamma också, när hon så gärna ville ha likadan saker de hade fått. "Och det är inte vi", sa hon sen.

Men det skulle minsann ändras, när han var klar med huset. Då skulle hon också bli rik.
Och samtidigt som den känslan gav henne ett leende, så kände hon sig kissnödig.

Hon ställde sig upp för att säga till, men stannade innan hon ens tänkt klart.
Massa skrikande fula ord strömmade mot henne från det andra rummet.
Såna ord som hennes bror ibland sa, och som hon aldrig skulle säga. Änglarna hör dem, och då blir inte min pappa på bilden så glad.
Hon satte sig på kartongen igen och insåg att hon ficka vänta tills de gick hem igen.
Hon skulle ju inte störa!

Men efter en stund, kände hon hur något varmt rann ner hennes ben. De vita strumpbyxorna blev blöta. Och hon kände hur gråten satt i halsen.
De fula orden hade blivit som en sång i huvudet, tillasammans med hennes egna hjärtslag.
Inte visste hon att hjärtat kunde slå så högt!
Hon reste sig långsamt, smög mot dörren, öppnade och sprang!
Hela vägen hem...alldeles själv.

En halvtimme senare satt hon fastklämd på golvet, mellan fram och baksätet i mammas bil.
Då kanske han inte skulle se henne.
"Vi måste ju säga till att du gick hem", sa mamma. "Så att inte han blir orolig"!
...Men hon ville inte!
"Han blir bara så arg och jag kommer aldrig att få flytta till hans fina hus", var hennes tanke!
Och visst, han blev jättearg!
Hon fick höra att...hon aldrig mera skulle få följa med, och att hon inte var lydig, eftersom hon inte sa till! Och när han sa det, så var hans ögon så annorlunda att hon var tvungen att blunda.
Tårarna trängde sig ut trots det, och målade det lilla ansiktet, medan tankarna i kapp med hjärtslagen försökte förstå, varför ingen sa till honom att han inte var lydig!
Alla dessa fula ord och skrik, som gjorde henne så rädd, att hon kissade på sig!
Varför sa ingen nåt om det?!

När hon senare samma dag, stod och torkade dammet av sina lackskor och hade ätit mammas sockerpannakor. Tänkte hon att..." jag ska aldrig mera vara så olydig"!
Och någonstans i sitt unga sinne visste hon, att han snart skulle komma och hälsa på igen, och ha med sig ett paket.
Alla kan ju, som sagt, ibland bli arga...

Fast hon visste en som förstod och aldrig skulle ha blivit arg på henne.
Han på bilden...

Ha den bästa helgen alla mina härliga vänner!
Tack för alla era varma kommentarer!

Har inga nya bilder att visa er...
bara massa ord som tränger fram.
Denna fantastiska fredag..!

Må bäst...

Att våga ta ansvar...

Hej mina KÄRA !
...som ni har tröstat i min förtvivlan.
TACK!

Tårarna har torkat..:) Lugnet har lagt sig och mail har skrivits ska ni veta.
En insändare är klar.
Något som jag aldrig hade trott jag skulle ägna kraft och ork åt. Men det har jag.
Även om jag inte tror att den kommer spela någon större roll, så vill jag ändå få ut mina synpunkter. När jag blir övertrampad på detta sätt, så får jag nog.
Då är det slut tjurat vid köksbordet...ett agerande behövs, för principens skull om inte annat..:)
Och om ni vill veta så blir det en MUR!
NEj...jag skojar inte!
En murad sak längs hela min trädgård. Så kan jag på insidan plantera rosor, humle och andra snabbväxande små raringar som ni förstås får hjälpa mig välja i sinom tid..:)
Klart att det kommer att bli annorlunda, men det behöver inte innebära sämre.
Vi är så helt oskyddade och jag avskyr det!
Så jag väljer *Pollyanna*... och tänker Toscana...
och känner doften av mina nyplanterade rosor, som följer mig längs hela min trädgård, för att till slut knyta an med druvorna som så tryggt tar hand om mig i min uteplats...* mys*..:)
Ja, det låter i mina öron ganska bra!

Så kan vi ju spraya graffiti på andra sidan, utan att någon behöver lägga sig i...det blir ju VÅR vägg...*thi,hi*
Ja, ni hör, när man blir sårad så är det snabbt som förnuftet ger vika för de primitiva hämndens tankar..:)

min vackra låda!

Tänkt till Hilmirs rum...när det nu blir klart..:)
Samt lite smått och gott..

och så kan jag äntligen börja brodera..;)

Hittade en full påse såna...i rätta färger till och med...

som nu bara pryder sin plats...

denna lilla burk, hittades under badrumsglvet, då vi renoverade där.
Kan anledningen vara att byns polis bodde här, eller..?!
Kan vara bra att ha..:)

och så denna svarta stora rulle garn...

perfekt att använda i mitt pyssel...

Ha den bästa dagen alla mina vänner!
Må bäst och ta hand om varann.

Kraaaaaaaaaaam...

...

Måndags förtvivlan...

Jag drar upp gardinen och dagens första intryck förvandlas till ett stort skrik!
...NEEEEEEEEJ!!!
Tårarna börjar spruta...och ilskan övertar mitt sinne!

De sågar ner hela min paradisbuske!

Mitt enda skydd mot yttervärlden! Min...privat spot!
På andra sidan huset, ligger vägen...på denna sida parken.
Nu sitter jag i min uteplats och skakar av förtvivlan.
Nu kan vem som helst följa våra dagar här ute.
Alla kan se och hålla koll!

Var ska jag sola?

Mitt i parken kanske..?!

Hur ska vi skydda oss när den årliga byafesten hålls. Ska vi då ha flera hundra personer...
"i vår trädgård"..?!

"Det är ju inte er trädgård", säger mannen från byaföreningen.
Som vi förresten har betalat den årliga, frivilliga årsavgiften till!!!...försköningsföreningen!
Och de har inte ens en anledning att informera oss, innan de började såga!
Men det är klart...ett trästaket på sjuttio centimeter, skyddar förstås mot insyn och buller, det kan ni ju se själva på den sista bilden!
Vi har inte med detta att göra!

"Ni får väl bygga ett plank"!
Vilket skämt!
Vem ska betala för min sorg..?!

Känner hur esteten inom mig, plötsligt dör!

Ja, mina vänner. Inte visste jag att en buske, kunde göra någon så ledsen!
Har läst att just Paradisbusken inte ska total beskäras om man håller undan den och beskär den efter blommning!
Ett plank!...det är ju inte samma sak!!!

Vilket tråkigt inlägg, jag vet!
I dag känns detta som mitt livs största sorg!

Bedöm själva!...allting är ju relativt..:)så mysigt och som vi njuter här ute...

nu får jag trycka in mig i hörnan längst in,
men ändå syns jag!

mina älvor dansar framför stolarna...undrar vart de tar vägen nu..?

ytterligare en mysplats...då!NU...en katastrof!!!

Mitt nya insynsskydd..!

Vi ses snart igen...

Kraaaam...från en estet i upplösning...

Söndags svammel...

Hej igen mina vänner!
Dagens svammel handlar om...
Varför vi människor så lätt blir, etik och moralbefriade när det kommer till pengar?!
Hur kommer det sig att, det aldrig blir nog?!
Att känsla av ..."nu har jag hundra miljoner" inte kan räcka, utan måste byggas på och bli ännu mera...*fattar inget*!
I mina tankar finns det ingen skillnad på hundra eller hundratio millioner!
Förmodligen är det väl att jag aldrig har haft anledning att uppleva sådana livsbekymmer..:)
Tack och lov, vill jag samtidigt tillägga. "Det man inte vet, har man inte ont av", kanske stämmer här som så ofta förut..:)
Och jag fortsätter glatt med mina små alldagliga bekymmer!

Samtidigt som dessa tankar jagar mig ivrigt just nu, eftersom jag tycker mitt lilla Island har råkat illa ut för girigheten.
Det slår mig som ganska märkligt egentligen, att detta lilla land, får så stor plats i den ekonomiska världskrisen. Att det ges så stor plats åt det i media.
Förstår naturligtvis, att människor som förlorat pengar, känner sig sårade och arga. Men inte kan man väl ändå bli det, på en hel nation!
Att man ska behöva höra saker som att...islänningar visas ut från affärer i Danmark, bara för att de är islänningar! Och att de bara därför, också blir illa bemötta, både i Danmark och Storbritannien.
"Har vi blivit den nya främling fientlighetens mål", blir genast mina tankar.
Men varför är jag så förvånad..?!
Detta är ju, något som händer världen runt varje dag och har sen urminnes tider hänt. Varför ska det helt plötsligt vara annorlunda, när det kommit till "mitt folk"?!
Jag menar, varför ska vår situation ha större förståelse än andra situationer i världen?
Ju, för att det är just "mitt folk"!
Hur vi än påstår att vi har förståelse för alla orättvisor på vår planet. Så är det tyvärr så att, först när det gäller oss, eller de våra, så blir vi engagerade, på riktigt!
Fast det ordet är nog att ta i. "Vi har mera åsikter i stugorna", än vanligt, skulle jag snarare vilja påstå.
Att miljoner dör dagligen, av svält på vår planet, känns helt plötsligt som något mycket lättare att förstå och inte lika viktigt...eller?!
Vi har ju facit i hand på denna politiska lek, där makthavarna styr och vi tror att vi styr med dem. Trots att vi innerst inne vet att vi endast är de små "bönderna" i schackets lek!
Att leva i demokrati, smakar onekligen lite surt, i min mun när jag tänker på det!
Ibland så kan jag faktiskt fundera på, varför skygglapparna aldrig är lika nära till hands som just när det gäller detta. De är till och med tillåtna, som aldrig annars.
Makt och girighet!
Det känns som att vi aldrig har hört det förut!...som att det inte skulle existera på lilla Island som i den övriga världen.
Är det inte det som alltid har styrt vår värld och fortfarande styr...i olika skepnader bara?!?

Och det att, en relativt liten grupp människor, har lyckats omkullköra mitt lilla hemland, känns lika absurt för mig, som för en svensk att äta fårögon..;)
Men det har hänt, bara för att ..."det räcker aldrig"!
De hundra millionerna måste fördubblas...och fördubblas igen och igen!..."För att vi ska inte bara äga Island, utan världen också!!!"
Och jag finner det oförlåtligt sorgligt och är innerligt bekymrad.
Jag vet redan människor i min närhet, som funderar på hur de ska klara fortsättningen!
Kalla det onödig pessimism. Vad vet jag.

Men en tanke i allt detta, slog nästan omkull mig...
tänk om...islänningar flyttar utomlands för att rädda sin framtid. Och att ryssarna, som har erbjudit sin hjälp i den rådande situationen, skickar över sina "bönder" till Island, för att på så sätt rädda deras framtid!
Det är förstås bara en lek med tankar, men vaddå..?!
Det kanske bara blir att ta på sig, pälsmössan och medan smaklökarna återhämtar sig med ansiktsgrimas, efter saltgurkans retande...klinga glasen och ropa..."Za zdaróvja!"(skål!)
Det finns inte så mycket kvar längre som förvånar mig.
Så,varför inte..:)

Men nu till...min stora girighet...loppisgirigheten !
Ni kan bara gissa om jag i går hade en lycklig lördagseftermiddag, när jag tillsammans med min man, åkte iväg i regnet och fick utlopp för denna!
Med leende på läpparna, fylldes snabbt två påsar, i recyclingens namn, med saker som...
"jag inte kan leva utan". Hjärtat dunkade så där skönt och ha begäret tog över.
En vedkorg hittade jag också, äntligen! Och en gammal käpp, som enligt mig borde finnas i varje hem...*blink*
Men sen helt plötsligt så, tog tankarna över hjärtats ivrighet och det sunda förnuftet fick mig att jag börja plocka ur påsarna igen.
"Hmmm, detta kan jag dock allt leva utan!"
För att sen snopet ångra mig, när det var dags för betalningen. Det som jag hade plockat och skulle gå på flera hundra kronor, hamnade på den överenskomna summan hundra kronor! Utan ens försök till prut!
Ja, det var lördagens lycka det!...fast ändå kan jag inte släppa tanken på, varför jag lät förnuftet styra och plockade bort massa saker...:)
Undrar om det är den känslan som också styr i makthavarnas värld..."att det aldrig blir nog"!
Så egentligen borde jag vara glad för det...

Lite bilder från gårdagen blir min hälsning tille är alla, denna svammel söndag...

små söta granljushållare...

tillsammans med "billiga" ljus...

och en silverbricka, var en liten del av fynden.
och kolla detta underbar pepparkaksform!som nu pryder min olivträdstunna...

helt i min smak är också denna korg!

och titta skyffeln också...
som nu ska användas för att skyffla askan..:)

Ja, jag tyckte det blev jättebra!Fortsättning följer, med denna bland annat..:)
Jag vill ju inte helt trötta ut er...:)

Tack för era uppmuntrande, generösa ord om mitt skrivande.

Jag bugar och rodnar...på riktigt!

Och blir ännu en gång alldeles överväldigad av er godhet!

idánja"...mina vänner!
(Ryska = på återseende)

En dammig landsväg...

..."Det finns ett sätt att älska, tusen sätt att gå alla sätt smärtar, men du lever ändå..."

Dessa rader lånar jag från en gammal Peter LeMarc låt.
Åhhh, som jag har lyssnat på honom!
Inte så ofta numera, utan tidigare i mitt liv.
Men,när jag väl sätter igång en låt, så kan jag inte sluta lyssna. Och inte nog med det, jag liksom förflyttas bakåt i tiden, med ljusets hastighet. Och det känns underbart!
Där den ena låten, efter den andra lämnar mig kvar med fnitter i magen och en drömmande känsla.
Dofter och ansikten uppenbaras och det känns som livet bara lekte...då, hela tiden och att allting var mycket lättare..:) klyschan..."tänk inte på det som varit, utan blicka framåt", känns som en skrattretande fjäder i strupen och fullkomligt oförståelig!
Men "NOT"...
Någon skriker mitt namn och stör min nostalgi tripp. Och jag skakar på huvudet och konstaterar att..."Jag mår bra där jag är i livet idag"!

Men det som jag försöker komma framtill, är hur otroligt påverkade våra minnen är av just dofter och musik. Hur enorm makt våra sinnen har!
De framkallar på nolltid, smaker och platser. Och helt plötsligt så befinner man sig bortom tid och rum...någonstans, där man ändå har varit förut!
I morse när när jag klev innanför dörren, efter att ha vinkat av Hilmir, var en sån stund.
Det doftade nedbränt ljus. Jag stannade till i hallen, blundade och befann mig genast i barndomens jul. Blandningen av ljusdoften och kaffedoften tog mig till en plats som känns som miljoner år tillbaka..:)
Det är precis som när man tittar på sina gamla kort...och "suck" vad det är fantastiskt!!

Men inte alltid..!
"Vill inte komma ihåg" minnen...uppstår också!

Ett exempel på sådant minne hos mig, är följande...
Jag befinner mig på dagis, som jag fullkomligt avskydde!
Det är höst och om några månader ska jag fylla fem år.
Jag står ensam och håller i nätstaketet. Som när jag tittade uppåt, sträckte sig ända till himmelen och där överdelen var fastspänt i molnen.
Jag blinkar mot den ännu ej asfalterade gatan, och försöker räkna bilarna som kör förbi och lämnar efter sig dammoln. Nya slöjor att fastna på min ovän... nätet!
Jag räknar till tio, för att sen börja om från början. Längre hade jag inte kommit i siffrornas värld.
Varsamt sticker jag ut tungan, för att smaka på det torra dammet som täcker det tätspunna nätet, mellan störarna. Och medan jag långsamt rullade runt tungan i min mun, och kände hur den pulvriga konsistensen, ändrades till något mera krämigt, så tänkte jag...
"hur kan detta nät vara så tunt, fast det är så starkt, att det kan hålla mig borta från min mamma"?...för att sen svälja och konstatera att, det smakade helt ok!
Och så fortsätter jag fyra år gammal, undra om jag kanske kan slicka rent det, innan hon kommer och hämtar mig?
Jag till och med kanske skulle kunna, äta upp det!... en del i varje fall?!
Just då kändes det som något, jag lätt skulle avklara. Tiden stod ju, stilla ändå.
Och det var allt värt försöket..."bara jag kom därifrån"...

Vilket jag ju till slut gjorde, utan att äta upp det otäcka nätet..."andas ut av lättnad"..:)
Och kan idag se slutet och på denna jobbiga period i mitt liv som barn. Och vet att det gick bra.
Men ändå är det känslan av ensamhet och tillfångatagande som först uppstår så fort jag känner "doften" av en dammig landsväg...samtidigt som spottkörtlarna börjar överreagera..;)

Några halvkassa bilder, blir min fredagshälsning till er...

En halv papperspåse, har blitvit en stor strut...

den andra hälften fick bli något mindre.
Och så små paket.

som får samsas här.
Och påminna om den tid som komma skal...

Julen..:)

Och till slut...

en fredagsbukett...till er!
Som orkar lämna era varma hälsningar, till mig,
trots att jag själv är så dålig på att kommentera!
Jag är så tacksam och GLAD...och jag spar, alla era ord
på en alldeles egen plats i lilla härtat!
TACK!!!

Ha den bästa helgen och kom ihåg att skratta massor!
Livet blir så mycket lättare då.

Följande väckte dagens första skratt hos mig...

An American said:

*"We have George Bush, Stevie Wonder, Bob Hope, and Johnny Cash."*

*And an Icelander replied:

*"We have Geir Haarde, no Wonder, no Hope, and no Cash"...

"Ja, varför oroa sig i onödan"...*thi,hi*

Största kramen till er....

Jag tror att jag är synsk...

När jag håller på att plocka i diskmaskinen så ropar Hilmir...

"mamma, glöm inte att det är gympa imorgon"!

"Säg det till din pappa"!...blev mitt svar.

Han slutar snabbt leka, vänder sig om, och med ett snett leende säger han... "sluta mamma"!

Könsroller är alltså dagens fundering!...(med glimten i ögat förstås..:)

För det mesta så vill jag påstå, att vi inte har några sådana i vårt hem.
Vi tror ju på det vi intalar oss själva. Och detta är ett av mina finurliga försök, att lura det undermedvetna.
För visst finns de här också.
Även om de inte är överdrivna och även om de inte gör livet ledsamt, så finns de här.
Trots att jag varje morgon säger till min spegelbild...
"I mitt hem finns ingen könsfördelning"!
Men varför är det så?...Är det omedvetet...eller är det bara mina egna val som styr?

Som till exempel det här med toaletten, som jag nämnt i ett tidigare inlägg!
Att skura den stolen, har utan inbördes ordning, blivit min livsuppgift!
Byta påslakan är en annan sådan uppgift.
Ibland så tänker jag..." om jag aldrig hade bytt dem, hade vi då fortfarande haft de fina som vi fick i bröllopspresent 1985"..?! Eller ännu värre..."de som vi hade innan vi gifte oss, som inte ens hörde ihop, det ena var lila och det andra grönt"!!!
Undrar vilken färg de i så fall haft nu?! De kanske till och med hade hört ihop, vid det här laget..*hmm*..?!
Tur att jag är synsk...så att jag aldrig behövde få reda på det!

Och så just gympan, simningen, fotbollen...ja, ni vet, alla schemalagda saker som tillhör vintern, om man har barn.
Fast det står på schemat, så är det bara vara jag som ser det!
Eller...så står det egentligen inte på schemat, utan det är bara jag som ser det, i alla fall!
Eller...kan det möjligtvis vara så, att jag läste det en gång, memorerade och sen slängde schemat?!
Ja, det är också den eventuella anledningen till att dessa saker, också har vidgat min lista över livsuppgifter.
Och ja, jag vet att just dessa saker är övergående och att barnen förmodligen kan göra det själva! Men jag har valt att göra det, och eftersom jag har haft barn sen jag var arton år, så känns det eviga plockandet i gympapåsar, som en livsuppgift..:)

Men tänk om, det kanske är så, att jag helt enkelt ser saker som inte min man ser...och därför gör mina val!

Registrera..."behövs göras", punkten kanske inte finns på hans näthinna!
Det kanske är det samma som med den "döda fläcken", ni vet som när man kör bil och i en viss vinkel inte ser det som är bakom.
Eller en grå punkt, eller den svarta pricken. Kalla det vad man vill, en prickig fläck punkt är det i alla fall!

Så det kanske är jag som är alldeles för krävande! Kanske är det jag som behöver ta mig en funderare!
Jag menar...inte kräver jag att en blind ska välja färg!
Ja, tänk om..!

Och jag tror mera och mera på att det är så, faktiskt!
För även om jag sällan klipper gräset, så blir det oftare och oftare jag, som påpekar att det skulle behövas! Det samma gäller dammsugning.
Alltså, återigen jag som ser!

Eller är det fortfarande den urgamla instinkten som spökar, från urminnes tider?
Ni vet, den egentliga skillnaden på, "män från Mars och kvinnor från Venus", grejen!
Det kanske bara handlar om jägaren och hans fru!
Ni som sett Grottmannen, förstår min tanke. Och ni som ännu ej sett den...se den!

Men nog tycker jag att det låter bättre och mera ursäktande, detta herrens år tjugohundra åtta,med tanken att...
"Jag ser saker som inte min man ser"..?!
Att det trots allt och allt är... jag som är synsk!

Tänk så glad min älskling blir, när han nu inte längre behöver förklara allt det ovannämnda, utan bara kan säga...
"it´s the blindspot baby"...

Och jag kan passa på och se massa saker som "behöver göras" och som bara en synsk kan se! Som till exempel...
..."en veranda behöver byggas"..."ett växthus är nödvändigt"..."golvet i vardagsrummet vill ha en annan färg"...etc.etc.
Och under tiden detta åtgärdas, fortsätter jag nöjd , med MINA livsuppgifter..!

(Jag kan trots allt inte helt undvika tanken på, hur hans tolkning, på samma saker, skulle låta..?! Men det överlåter vi till ett annat forum..:)

Lite bilder till er...från mig.
Kunde inte överföra mina bilder i morse...*argh*
Så ni får hålla till godo med förra veckans pysselryck, tills nästa gång...

En liten ljuspåse till...

lagom rolig!
men, man måste testa för att se resultatet...eller hur?!

en till i denna kategori..:)och så till slut, en liten strut..:)

Tack alla undrbara för era varma ord om mitt brev!
Jag blev alldeles förvånad och tacksam,
att så många orkade läsa det som jag liksom, behöver få ut!

Brevet går framåt.
Det är inte så ofta man handskriver ett brev numera,
så det tar sin lilla tid..:)

Ha den bästa dagen...och lev livets goda!

Kram...

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Ég hlýt að vera skyggn...

''Ég er að raða í uppþvottavélina, þegar Hilmir kallar...

"mamma, ekki gleyma, leikfimifötunum fyrir morgundaginn"!

'Eg svara..."segðu pabba þínum það"!

Hann hættir að leika sér, snýr sér svo að mér og segir glottandi...
"mamma, hættu"!

'I dag ætla ég sem sagt að tala um hlutverk kynjanna.

Ég held því nú yfirleitt fram að ekkert svoleiðis sé til á okkar heimili.
Og þar sem heilinn að lokum trúir því sem við innprentum okkur, þá er það einn liðurinn í að plata undirmeðvitundina.
Því auvitað eru þessi hlutverk til staðar hér, eins og annarsstaðar. Þó að það sé ekkert sem er að plága neinn að ráði..;)
En ég er samt að spá í...af hverju þetta er svona, ennþá..?
Er þetta bara eitthvað ómeðvitað...eða er það ég sjálf sem vel..?!

Eins og til dæmis þetta með klósettið.
Einhverra hluta vegna virðist það vera mitt lífsverka að þrífa þenna svo vel notaða stól!
Skipt á rúmunum, er annað svona lífsverk!
Stundum hef ég spáð í ef.."ég hefði aldrei skipt á þeim, væru þá kannski rúmfötin sem við fengum í brúðargjöf ennþá á"?! Eða kannski öllu verra..."rúmfötin sem við áttum fyrir brúðkaupið, úr sitt hvorri áttinni!!! Eitt grænt og eitt fjólublátt!
Hvernig skyldu þau hafa litið út núna..."kannski í sama lit"?!

Nei, mikið er ég heppin að vera svona skyggn, svo ég þyrfti aldrei að upplifa þann dag.

Og svo leikfimin, sundið, fótboltinn....já, allt þetta sem er á stundarskrá vetrarins.
Þó að þetta allt stanndi á stundartöflunni, er það bara ég sem sé það!
Eða...það kanski ekki stendur á stundatöflunni, en ég sé það samt!
Eða...getur verið að ég hafi lesið það einu sinni, lagt það á minnið og svo hent stundatöflunni..?!
Já, það getur líka verið ástæðan fyrir að þessir hlutir hafa lengt listann minn um lífsverkin.
Og já, ég veit að akkurat þessir hlutir, "ganga yfir", og að börnin geta sjálfsagt gert þetta sjálf, en ég hef valið að gera þetta. Og þar sem að ég er búin að vera mamma síðan ég var átján ára. Þá tilheyrir núorðið "íþróttatöskuáfyllingin", lífsverkunum!

En hvað ef...við konur bara sjáum hluti sem ekki mennirnir sjá...og þess vegna veljum, okkar verk?!

Færslu bletturinn ..."þarf að gera", er kannski ekki til á nethimnu karlamannsins.
Þetta er kannski bara sama og með "dauða punktinn", þið vitið, eins og þegar maður keyrir bíl og á vissum stað sér ekki, í hliðarspeglinum, það sem er á bakvið mann!
Eða gráa doppan, eða svarti flekkurinn!... Kalla það hvað sem er, doppótta flekkblettinn kannski eitthvað er það allavega!

Kanski eru það svo bara við, sem krefjumst alltof mikils!!! Kannksi þurfum við að taka aðeins meira tillit!
Ég meina...ekki krefjumst við að blindur maður velji litinn á stofuna okkar!
Það skyldi þó ekki vera ástæðan..!

Og þess meira sem ég hugsa um þetta, þá held ég að svo sé.
Því þó að ég sjaldan slái grasið, þá er það oftar og oftar ég, sem minni á að það þurfi!
Það sama gildir um að ryksuga.
Semsagt, aftur bara ég sem sé!

Eða er þetta ennþá bara gamla eðlið sem ræður ríkjum, þetta frá örófi alda, þið vitið?
Þetta um að..."menn eru frá Mars og konur frá Venus"..?!
Þetta kannnski bara fjallar allt um "veiðimanninn" og konuna hans.
Svona eins og í Hellisbúanum!
Hvað veit ég...

Þó þykir mér hljóma betur og meira afsakandi á þessu herrans ári tvöþúsund og átta, að það sé ég, sem..."sé hluti sem enginn annar sér!"
Að það sé ég sem er...skyggn!!!

Hugsiði ykkur bara hvað Tóti minn verður ánægður núna, þegar hann þarf ekki lengur, að útskýra allt sem á undan hefur farið. Heldur getur bara sagt...
"it´s the blindspot baby"...

Og ég get haldið áfram að sjá hluti sem "þarf að gera" og bara skyggnir sjá...Eins og til dæmis..."það þarf að byggja verönd"..."nauðsynlegt með gróðurhús"..."gólfið í stofunni þarf nýjan lit" og svo framvegis.

Og á meðan hann fixar þetta allt saman, held ég glöð og ánægð áfram með öll MÍN, lífsverk...

(Ég get nú samt ekki alveg sleppt hugsuninni um, hvernig hann myndi túlka og segja frá sinni hlið á þessu máli!
En það tilheyrir allt annari Ellu..;)

Ordens måndag...

Idag är skrivandets dag, känner jag.

Det blir långt och ingen inredning...så redan nu kan du välja, om du orkar läsa eller ej..:)



Jag sitter och försöker få ihop ett brev till en sextonårig tjej, som jag inte har sett sen hon var pytteliten. Och jag tror inte ens, att hon vet vem jag är.

Varför?!

Jo, låt mig berätta.

Som tonåring lärde jag känna en mycket bra kille, som var till sjöss med min bror. Han var bara några år äldre än jag och vistades mycket hemma hos oss och vi blev väldigt bra vänner. Vi blev så goda vänner att, när han var bortrest, så ringde han mig eller skrev brev till mig.
Han firade jul hemma hos oss några gånger och då var det han som fixade julmaten. Ripan smakade aldrig så gott som just då..:)
Det var också han som städade frenetiskt där, när jag låg på sjukhuset och födde min dotter. Han var tvungen att hålla sig sysselsatt under tiden..:)
Han sprang in dit, så fort hon var född...och så fort han var i hamn, kom han för att kolla hur det lilla knytet mådde.
Och när han varit iväg på resor, kom han fullpackad med presenter till hela familjen.
Så kunde vi sitta i timmar och prata, spela kort eller bara vara!

Det var han som alltid hade ett stort, brett leende till alla och en öppen varm famn.
Och det var han, som alltid brydde sig, alltid hade tid, alltid var redo!

Han hade fått känna på livets mindre bra sidor, men de hade gjort honom till den fantastiska människa han var.
Han var så god vän att den dagen jag gifte mig, så föll det som en naturlig grej att han skulle föra mig till altaret.

Han var min familjs ängel. Min mamma kallade honom alltid det..!

Så flyttade vi till Sverige. Och kontakten blev mera sporadisk, förstås.
Nya händelser upptog våra liv och hans. Men vi hördes alltid, då och då och träffades när vi åkte hem till Island.
Jag kommer så väl ihåg den dagen, då han ringde, för att berätta att han hade vunnit tretton rätt på tipset. För att senare samma år ringa och berätta att han skulle bli pappa!
Åh, vilken lycka...som han längtade!!!

Sista gången jag träffade honom var sommaren "94, då han körde mig till flygplatsen när jag var hemma och hälsade på. Och det sista han sa var...
"Goa, nästa gång vi ses så ska vi göra något riktigt kul tillsammans"!
Jag gav honom en kram med ett stort smil på läpparna och känslan i magen av...
"vilken tur jag har som fått mitt liv berikad med honom"!

Men inget varar för evigt!

Och den 14 februari 1995, är en dag som jag aldrig glömmer, men skulle så gärna vilja sudda bort.
Det var den dagen han så hastigt och sorgligt omkom i en våldsam bilolycka!

Jag behöver inte beskriva min sorg och jag kan inte förklara mitt lidande.
Inte minst det, att inte ha möjlighet att gå på hans begravning.

Inte heller behöver jag förklara, varför alla hjärtans dag har en helt annan betydelse i mitt liv, sen dess.

Det som efteråt uppstod som märkligt var, att lång tid efter, så kändes det som att han fortfarande levde. Det är så lätt att trycka det egentliga åt sidan, när man inte är på plats. Inte förrän jag beskådade hans grav, några år senare, ramlade poletten ner.
Men det är så, vi människor försöker komma undan smärtan så långt det går.

Jag har inte hållit kontakten med hans sambo, eller dotter.
Varför?!
Vet ej, kände henne inte så mycket och sen har det liksom bara glidit.
Massa tankar men mindre verkstad, som alldeles för ofta.

Men allt detta är anledningen till, att jag idag skriver ett brev.
Det är till hans dotter.
Jag vill berätta för henne, vilken enorm betydelse hennes pappa, hade i mitt liv.
Vilken underbar människa han var!
Det är min skyldighet att förklara, så gott jag kan...
hur omtyckt han var. Hur han älskade och var älskad.
Om någon är värd det, så är det han.

Jag hoppas och tror att hon blir glad.
Nångång i varje fall.
På det sättet jag kanske och förhoppningsvis också, kan svara på lite av de frågor, som jag vet, att hon nu har, om...
"den andra delen av sin identitet".
Det är i varje fall det som följt mig hela livet. Våra pappor var exakt lika gamla, när de rycktes bort.
Men för mig har ingen någonsin berättat... och jag har alltid känt saknaden..!

Till slut vill jag berätta att...

När jag, fyra år efter min väns bortgång, fick min yngre son.
Påminde han mig i mina drömmar om, att jag skulle komma ihåg honom.
Och det är med stolthet jag idag, har en liten nioårig kille som heter just Hilmir.
Och vet ni, att ibland när han ler, så ser jag min ängel.
Kanske konstigt för somliga, men för oss, helt självklart...

Så alla min kära vänner...

"Låt aldrig tystnaden fylla tomheten, när någon har ryckts ifrån oss"!
Utan prata om dem, berätta om dem, skicka dem varma tankar och för deras minnen vidare.
Det kan ha en avgörande betydelse för någon, som inte vet...och är det minsta vi kan göra.

Dagens största kram till er alla...

Må det goda springa runt er...denna nya vecka!

Kraaaaaam...

Murrig målad massproduktion...

Hej mina vänner!

I dag är jag så himla rastlös.
Satte mig här eftersom jag känner mig inspirerad att skriva, förmedla...
men får liksom inte ut det hit!

Undrar om det är så att när jag är kreativ, som jag varit den sista tiden, då trängs tankarna åt sidan, på nåt sätt.
Känns som huvudet snart sprängs av alla tankar, som vill ut, men hittar liksom inte kanalen!
Vad vet jag..?! Men jag tror nästan det..:)

Så denna lördagshälsning, blir inte roligare än detta och bestämmer mig för att det är positivt..;)

Och så fortsätter jag min "murriga målande massproduktion"...och hoppas huvudet håller..;)

Tills nästa gång, Lite bilder...

småplock i en urna,
tillsammans med mitt Tradera fynd från...
"Lilla huset på prärien".:)

visst är den fin...:)och så gårdagens påse...

här på soffan...

nu som bordsduk!

Till slut, ljus i en korg...
tillsammans med massa saker som just nu fyller mina dagar.

Den bästa dagen till er alla mina underbara vänner!

Må livet leka runt er denna härliga hösthelg...

Kram...