Har jag syndat, eller?...

Hej alla mina underbara!

Jo, den lilla övertalningen gav resultat!?!?!
Och jag är så nöjd och känner hur min plan framskrider och målet sakta men säkert, närmar sig ...*thi,hi* För när man lyckats övertala sin man att riva upp oljat fiskbensparkett, så lyckas jag väl med resten. Alltså, ni vet, köksön...Eller vad tror ni?!
Jag förmodar att några av er tror att jag har tappat förståndet, men nej inte helt. Precis lika förvirrad som förra veckan bara. Men visst mannen mådde inte värst bra när han plockade upp detta fantastiska hantverk. Han liknade det vid helgerån och jag vet inte vad! Men jag lugnade honom och förklarade att..detta är ett golv!!! Som har legat här så länge att det inte behöver känna sig besviket över att vid ålder av sjuttio år, bli kaminvärme!
Jag menar, det är faktisk inte i varje hem man eldar massiva ekgolv..:)
...Ja, riktigt så lätt gick det inte, men jag använde det bekanta trollspöt och då...såg han det också! Vårt integrerade kök/matrum, som vi bara inte kan leva utan!..;)
Och just i skrivande stund, sitter jag (och mannen) och njuter av ekens värme, samtidigt som jag blickar in mot mitt nya, matrum. Han kollar tv, och har inte den minsta aning om att allt detta, endast är en bit ännu närmare målet, som ni redan vet är mitt, höstens mål..;)

En samling romantik, typ..:)

Vårt nya matrum! I´m in love..:)...Ja, så känns det faktiskt.
Ljuset fullkomligt flödar...

och helheten ger lugn...En tavla, typ..:)
Snodde idén direkt, från den underbara Hannas blogg...

i en prylhörna...En annan vy...
mot en skräpig köksbänk..:)

Och från vardagsrummet in i min nya ljusterapibox...
*Lycka*

Och roligare än så blir inte denna min dagens hälsning.

Hoppas ni mår bra och att ni får en underbar ny vecka med massa
värme och mys!
Alla mina miljoner TACK , för de spår ni lämnar och som gör mig så GLAD..:)

Må bäst...

Hej alla mina goda!
Och tack för all respons om min utlottning..:)
Vi får väl se vem den lyckliga vinnaren blir längre fram..;)

Men nu till nåt annat, att pimpa ett pojkrum...
Jag eller vi, har ju haft Hilmirs rum som "att göra om" under lång tid. Och ännu är det inte gjort, pga. olika anledningar. Så den fula väven finns kvar bl.a. Men förra veckan när jag fick bordet från min kompis, fick jag också en byrå, som jag genast kände skulle platsa i just detta förglömda rum. Så den fick sig en omgång med penslen med färg som jag blandade av det som fanns hemma. Och denna lilla process frigjorde nytänkande för min del..:) Så igår kväll vid tolv tiden fick jag ryck. Kände att den lilla fackhyllan i uteplatsen skulle in...NU!
Ja, ni vet hur det är, får man en idé, så går det ju inte att vänta..:) Så jag rök upp från soffan, ut i rusket och så bara hände det. Idéerna började flöda, som alltid när jag inte kan sova. Och idag fortsatte det sista och jag är nöjd och Hilmir är supernöjd. Lite stolt presenterade han sitt "nya" rum för kompisarna idag. Och det är ju kul!...stackarn, han har verkligen fått vänta...på sin blåa färg. Sååå länge att han nästan blev lite blyg inför sin gråblåa skönhet och totalt tappade bort tankarna om ett rum med blåa och gröna väggar...*Synd*..;)
Det är verkligen inget märkvärdigt, utan väldigt enkelt och killigt (tycker jag), med bra förvaring på en liten yta. Rummet rymmer inte massa saker och det känns som att balsansen är nådd, för tillfället i varje fall..:) Det enda jag har kvar att sy kuddar. Gardinerna bara fäste jag på trälister som jag sågade från en gammal utomhusspaljé, en upptill och en nertill. Sen hänger den som en typ fällgardin.
Allting är saker som fanns. Jag tog en sväng i garaget och hittade bl.a. klämkrok-bräda, en gammal kran och en trähyvel. Och jag försökte så gott det går, i detta lilla rum, att tänka att det skulle väcka lite intresse. Och ja, schackpjäserna har faktiskt redan blivit flyttade runt nångång i dag...:)
Resultatet ser ni på följande mängd bilder..som blir min helghälsning till er mina underbara!
För min del kommer den att innebära en hel del övertalning, för jag har fått en alldeles briljant idé, som jag vet att min man bara kommer att äääälska...*NOT*..:)

här är skönheten som väckte tankar...här kan man leka...

höst...

pensel fick torka med färgen och bor nu med glaskulor i kräftburen,

som äntligen fått en funktion..:)svunna tider...

satte fast en ljushållare från en IKEA krona
och så blev detta en liten lagom prydnad i ett pojkrum...Lego = Livet...nutid versus dåtid...
stolen en av sommaren loppiskärlekar...

Största kramen min till er alla!
Tusen, Tusen tack för alla besök och varma hälsningar!
...NI ÄR SÅ BÄST!!!

Så ses vi snart igen, när skrivlusten återvänder.
Det känns som den inte får plats för alla tankar som virvlar i mitt huvud..:)

Var nu snäll mot dig själv och kom ihåg att...
ingen är lika bra på att vara du som DU.
Njut av helgen, ge beröm, varma kramar och massa kärlek till de dina. Det kostar inget och är livets värde. Så varför vänta?
Man vet aldrig när det blir för sent...

Att dela med sig...

Idag känner jag mig viktig, fast med ett över framför..:)
Jag har äntligen insett att vågen visar helt andra siffror än de jag inbillat mig. Eller, jag har inte inbillat mig det egentligen, utan hållit i hyllorna där den står och på så sätt minskat trycket liksom..;) Men till slut så gav hyllorna vika!
Och nu när jag ändå är inne i fasen Rensa i Röran, så tänkte jag att något ska göras åt denna mängd extra kilo, som jag har samlat på mig och inte alls behöver.
Det faktum att alla jeans jag inte kommer i, har ramlat från hylla ett, till att numera vara undanknuffade i den nedersta lådan i en byrå, har jag inte alls brytt mig nåt vidare om. Har tänkt tankar som..."ja, ja, de passar bättre nästa gång"! Men nu har det blivit så många nästa gång och inget händer. Då hittar jag på saker som..."Jag trivs inte längre i jeans"!
VA?!?...Jag som älskar jeans och har alltid gjort.
Klart att jag inte trivs i dem när jag får använda tving för att tränga ner lårens dallriga dunkonsistens. Nej, då bara tar jag på mig en skön långkjol och en tunika över. MMMM...så skönt! Massa plats för alla kroppsdelar som numera vill göra sig påminda genom att sticka ut här och där. Mest där faktiskt...alltså på magen!
Jag känner inte till denna mage, egentligen. Jag tyckte lite synd om den från början och tänkte att klart den kan få bo här en stund. Men nu har den totally tagit över. Och jag har tröttnat.
Så nu mina kära, ska det äntligen börja tränas här i hemmet Island. Tio kilo har jag samlat på mig de sista fyra åren och fem ska väck!
Och det är nu jag vill dela med mig...
-Vid intresse, hör gärna av er till mig på mail.
Jag skickar dem i gamla franska järnlådor, med texten priorité, Fraktfritt!
Leveransdatum beräknas till den 10/12 2009, men förhoppningsvis tidigare. De kräver plats för att trivas, men behöver minimalt underhåll. Choklad är bäst, men även vanligt socker går bra. För snabbare volymökning, är ett glas vin då och då ett säkert kort.
Observera att sticklingar också är möjligt att ta av denna produkt. Jag rekommenderar Alladinaskar (ljus chocklad) för det ändamålet. De tar sig fort, så håll ett vakande öga på dem.
Och jag lovar att de håller...länge.
Om du länkar till min blogg så har du dubbla vinstchanser..;))))

Om inte detta räcker finns ju alltid Tradera. Och då hittar jag på nåt annat att dela med mig av, här på bloggen...Snart!

Puss och kram till er alla mina underbara!
Och tusen tack för alla besök och varma ord...*GLAD*


Så ses vi snart igen, allvarlig eller tokig...man vet aldrig.
Men förhoppningsvis med träningsvärk...

Kram...

Puffandets straff...

Hej mina kära!

Idag var det bara sex små plusgrader ute här på morgonen och jag känner mig besegrad av hösten.
Och det är så helt ok.
Jag gick ut för att underhålla mitt puffbehov. På bordet i uteplatsen stod en spindel. Den verkade lagom förvirrad, liksom jag. Bara stod där, alldeles stilla och jag kände hur jag tyckte synd om den, så jag började prata med den!?! "Nej, men ge dig iväg nu lilla spindeln. Eller tycker du det är för kalt"?
Samtidigt som jag konstaterade i det tysta att detta inte var friskt. Eller, ja, jag menar jag satt och tittade mig runt lite, så där som att jag ville försäkra mig om att ingen hörde mig. Vilket i sig inte heller är vidare friskt, eftersom risken av att nån skulle vara i min uteplats sju och trettio en torsdagsmorgon, är ganska svag.
I varje fall, där satt jag och tyckte synd om en spindel! Och så hjälpte jag ner den till marken, där den fortsatte att stå, bara alldeles stilla! En sån där ni vet, med jättelånga tunna ben, som tyvärr minskade i antal från åtta till fem och ett halvt, när jag lyfte ner den. De två och halva som fattades satt fastklistrade på mina fingrar.
Ännu en sjuk grej!
Jag menar jag satt och försökte skaka bort spindelben från höger handen klockan halvåtta, en torsdagsmorgon. Jag som tidigare i mitt liv har varit livrädd för dessa djur. Har aldrig gillat hur de smyger sig på och dyker upp från ingenstans för att sen snabbare än ögat försvinna. När dessa tankar dök upp, dök också den iskalla strängen längs ryggraden upp och jag började skaka handen ännu kraftigare. Vilket resulterade i att jag slog omkull min kaffekopp och halva innehållet hamnade på, min fot, som fick en värme/koffeinkramp. Påföljden av det blev att den hamnade i ett tungt steg på...spindeln förstås!
En barmhärtigreflex, försöker jag intala mig att det heter.
Så där stod jag, skakande höger hand och vänster fot, indränkt i kaffe, med tårar i ögonen över en sjuk spindel som ändå var på väg att, precis som jag, bli besegrad av hösten.

Japp, det är nog så dags att sluta puffa..!

Och med det följer bilder lite bilder till från mitt rum...

Förra veckan fick jag ett bord som skulle slängas, av en kompis...

Bums så blev det målat.
Och min gamla kökssoffa klädd i tyg som jag fått av en annan kär kompis.Hennes mamma hade använt det som mangeltyg.
Återanvändning, det gillar jag..:)

luckorna fick sig en omgång färg också och
en duk hängdes för fönstrets nederdel, pga. vägen utanför.
Och just nu sitter jag här och bloggar...

Ha det bästast och akta er för spindlarna..;)

Kan man...

Kan man ställa en kamin i ett fönster?
Kan man hänga en ljuskona i samma fönster?
Kan man ställa en fågelbur på en urna, i ett annat fönster?
Kan man visa mängder av bilder av samma saker, i samma inlägg, i ett redan överexponerad vardagsrum?
Kan man använda säng i stället för soffa i detta samma vardagsrum?
Kan man blogga utan ord?
Japp, mina vänner...man kan allting man bara vill!

Så det blir min stilla hälsning till er denna kväll, då jakten på inne kontra ute fortsätter...

ett ansikte...

tidens tand...

på en oväntat plats...
tillsammans med nyfunna vänner...

Ha det bäst kära, kära du!

...och Tusen Tack för alla dina varma hälsningar!

Så ses vi snart igen, för jag har massor av funderingar som behöver förmedlas..:)

Kraaaaaaam...

Jag tänker... "hur kan jag göra nåt nytt med mina gamla saker"?
"Hur kan jag få det som varit ute att funka ok även inne"?

Japp mina kära, det har jag ägnat helgen åt. Bara det..:)
Jag ville ha en förändring, (inget nytt precis..;)...men alltså, hur ofta kan man ändra sin dagliga miljö med det man redan har?! Det är faktiskt inte helt lätt.
I alla fall inte i mitt hem, där platsbristen gör sig påmind ganska snabbt när det kommer till möbler. Ibland så hör jag mummel från min andra hälft gällande detta..."om du inte samlade på skåp som andra samlar på frimärken, så skulle nog Shuie och Feng och allt det andra kunna flöda fritt i detta hemmet"!!! (Ni förstår, jag har lyckats få honom att läsa Rensa i Röran...*bra gjort Goa*..;) Och klart att jag vet att alla mina stora skåp tar plats, mycket plats, men jag vägrar ge mig. Så ett riktig Dolly leende intar ansiktet och en silkeslen stämma viskar följande fras... "Kan inte leva utan dem älskling"...och så en stor puss på det och = mummel upphör. Ja, för stunden i varje fall, vilket jag egentligen tolkar som nåt helt fantastiskt!
Tänk alla år som vi levt ihop, och jag kan fortfarande tysta honom med en puss. Hoppas i varje fall, att jag förstår rätt, jag menar att han slutar mumla för att han tycker om det och inte för att han försöker slippa!...
*huvudet jobbar*
...Eller ännu värre, att jag har dålig andedräkt.
*huvudet jobbar vidare*
...Visst pratade han nåt om SB12 här om dan..?!?!...
*huvudet spinner så det ryker*
...Eller rösten, det kanske är den silkeslena rösten, den kanske påminner om nåt annat, eller ännu värre nån annan?!?
*huvudet ryker och det luktar bränt*
Är det därför han blundar när jag pussar på honom, eller är det därför han gick och la sig innan mig!?!
Nej, men alltså, nu måste jag tyvärr sluta, vill ha klarhet i detta BUMS..;))))

Och ja, förändringen börjar ta sig..:)
Fortsättning följer...

Och så massa bilder, av samma saker, från mitt välbekanta fönsterrum. Där började helgens lilla äventyr...*Blink* Och stackars mannen min har fått jobba, fast, jag har ju inte nämnt köksön, så han var väldigt villig...;)))

en spegelbild...dåtidens strykning...på en väderbiten bräda...
och ett kräftnät,
tillsammans med bild från min mammas uppväxt.

Islandssagan, inlindat i en gammal sidenscarf...

min dotters egengjorda ansikte tillsammans med böcker,
i en gammal sil och en handsmidd ljusstake...

Mina rötter, mot ett litet fönster...

Tidningar i en korg som fått nytt lock av hönsnät...

en annan blick av helheten.och så andra sidans arbetsplats...

Till er alla min största kram och mängder av lycka!

Och återigen, glöm inte att välja rätt riktning åt era tankar, ni såg ovan hur illa det kan gå annars..;) Och all energi som går åt för att saker, kanske, eventuellt, nångång, troligtvis, tänk om...händer eller inte händer.
Använd den energin istället i nuet och kapitulera inför det faktum att, du måste inte ha allting under kontroll. Släpp taget och gör det utan rädsla för att det inte ska gå bra, att ditt liv inte skall fungera eller att andra ska ta över ditt liv, kontrollera dig eller utöva makt av ett eller annat slag.
Ha tillit...

Så ses vi snart igen,då andan faller på.

-"Hej mamma, hur är det"?
-"Jo, tack det är bara bra, jag ändrar".
-"Ja, jag vet, Daniel sa det, eller han sa...Vår mor förstör vårt hem ännu en gång"...*ler*
-"Jaha, han ville i alla fall inte hjälpa till.
-"Nej, jag vet, han sa att denna gången vägrade jag, nån måtta får det ändå vara. Snart hittar man inte varann här hemma".

Ja, mina vänner, så lät det i förrgår när jag pratade med min dotter..:)
Alltså till viss mån kan jag väl kanske hålla med, ja, eller typ. Eller nej, jag ångrar mig.
Allt handlar jo, egentligen om den där köksö kärleken, ni vet.
Jag vill ha! Men det har inte gått värst bra alltså. Fast jag glider lite lätt in på ämnet så fort jag ser minsta lilla chans...
T: Oj, vad det regnar.
G: ja, nu vore det minsann bra att ha köksö.
T: Vad gör du?
G: Tittar på köksön i datorn.
T: Åh, så skönt det vore att åka utomlands nu.
G: Åh, så skönt det vore med en köksö nu
T: Nej, men nu så åker jag och tränar...
Och jag får fnatt...."har jag fullkomligt tappat greppet om mannen"?!?!?
Ja, ni hajar. Denna ö finns med i de flesta meningar jag uttalar för tillfället. Och om det går länge till, så kanske jag ångrar mig. Jag kanske blir den stora köksöhaterskan?!? Jag menar vad vet jag! Förutom att jag vill inte veta, för så långt får det inte gå. Och även om det gick så långt så skulle jag ändå leva med den, för den ska in. Så är det bara..:)
Och när han åkte och tränade, brann min skalle av hur jag skulle få nåt att hända i detta projekt. Nåt tungt! Jaaaa, nåt tungt skulle det bli! Det är det tråkigaste i hans tycke när det gäller mina omplaceringar..:) Alla mina tunga skåp som jag älskar och ska flytta på hela tiden. Så när han kom hem då var postskåpet i fönsterrummet urstädat och jag påpekade med ljuva ord och smord stämma, efter att ha serverat kaffe och bullar...
-"Älskling, jag tänkte ändra lite sen, vill få ner postskåpet, eftersom jag vill få mera plats i rummet däruppe".
Ser hur han liksom funderar på en flyktväg. Hur han tror att han med ett nafs kan försvinna..:) Men, men...sånt händer ju bara i sagor!
So up we go! Och som sagt, Daniel ville inte hjälpa till. Och då trodde förstås min älskling att det inte skulle bli nåt. Men, ser ni, där trodde han fel. Jag glufsade i mig mängder av spenat och Whips...skåpet åkte nerför trappan i en sann Karl Alfreds anda.
Och nu står det där i köket och jag har nackspärr och är dålig i magen, förbaskade spenat!
Fast något som är värre än det är att, nu gillar han, skåpet så mycket där i köket att han uttalade följande ikväll...-"Men så fint det blev. Nu behöver vi ju verkligen ingen köksö"
Då mina vänner, då kände jag hur gränsen var nådd och det verkligen kokade i min numera ganska så stora kropp. Så jag viskade några välvalda små ord i hans öra.
Och vet ni vad...inom tre minuter var han där och mätte på mina planer om min...köksö..:)))))
Vad jag sa?...ja, det får ni själva luska ut..;)
Fortsättning följer...

Lite bilder av samma vägg fast i annan färg i varje fall...och ni ser att man har inte roligare än man gör sig..:)))

Och så lite från projekt fönsterrum..:)

Mängder av varma tack för alla underbara hälsningar!
Puss o kram och massa massa lycka till er alla mina underbara...

KRAAAAAAAAAM