-"Hej mamma, hur är det"?
-"Jo, tack det är bara bra, jag ändrar".
-"Ja, jag vet, Daniel sa det, eller han sa...Vår mor förstör vårt hem ännu en gång"...*ler*
-"Jaha, han ville i alla fall inte hjälpa till.
-"Nej, jag vet, han sa att denna gången vägrade jag, nån måtta får det ändå vara. Snart hittar man inte varann här hemma".

Ja, mina vänner, så lät det i förrgår när jag pratade med min dotter..:)
Alltså till viss mån kan jag väl kanske hålla med, ja, eller typ. Eller nej, jag ångrar mig.
Allt handlar jo, egentligen om den där köksö kärleken, ni vet.
Jag vill ha! Men det har inte gått värst bra alltså. Fast jag glider lite lätt in på ämnet så fort jag ser minsta lilla chans...
T: Oj, vad det regnar.
G: ja, nu vore det minsann bra att ha köksö.
T: Vad gör du?
G: Tittar på köksön i datorn.
T: Åh, så skönt det vore att åka utomlands nu.
G: Åh, så skönt det vore med en köksö nu
T: Nej, men nu så åker jag och tränar...
Och jag får fnatt...."har jag fullkomligt tappat greppet om mannen"?!?!?
Ja, ni hajar. Denna ö finns med i de flesta meningar jag uttalar för tillfället. Och om det går länge till, så kanske jag ångrar mig. Jag kanske blir den stora köksöhaterskan?!? Jag menar vad vet jag! Förutom att jag vill inte veta, för så långt får det inte gå. Och även om det gick så långt så skulle jag ändå leva med den, för den ska in. Så är det bara..:)
Och när han åkte och tränade, brann min skalle av hur jag skulle få nåt att hända i detta projekt. Nåt tungt! Jaaaa, nåt tungt skulle det bli! Det är det tråkigaste i hans tycke när det gäller mina omplaceringar..:) Alla mina tunga skåp som jag älskar och ska flytta på hela tiden. Så när han kom hem då var postskåpet i fönsterrummet urstädat och jag påpekade med ljuva ord och smord stämma, efter att ha serverat kaffe och bullar...
-"Älskling, jag tänkte ändra lite sen, vill få ner postskåpet, eftersom jag vill få mera plats i rummet däruppe".
Ser hur han liksom funderar på en flyktväg. Hur han tror att han med ett nafs kan försvinna..:) Men, men...sånt händer ju bara i sagor!
So up we go! Och som sagt, Daniel ville inte hjälpa till. Och då trodde förstås min älskling att det inte skulle bli nåt. Men, ser ni, där trodde han fel. Jag glufsade i mig mängder av spenat och Whips...skåpet åkte nerför trappan i en sann Karl Alfreds anda.
Och nu står det där i köket och jag har nackspärr och är dålig i magen, förbaskade spenat!
Fast något som är värre än det är att, nu gillar han, skåpet så mycket där i köket att han uttalade följande ikväll...-"Men så fint det blev. Nu behöver vi ju verkligen ingen köksö"
Då mina vänner, då kände jag hur gränsen var nådd och det verkligen kokade i min numera ganska så stora kropp. Så jag viskade några välvalda små ord i hans öra.
Och vet ni vad...inom tre minuter var han där och mätte på mina planer om min...köksö..:)))))
Vad jag sa?...ja, det får ni själva luska ut..;)
Fortsättning följer...

Lite bilder av samma vägg fast i annan färg i varje fall...och ni ser att man har inte roligare än man gör sig..:)))

Och så lite från projekt fönsterrum..:)

Mängder av varma tack för alla underbara hälsningar!
Puss o kram och massa massa lycka till er alla mina underbara...

KRAAAAAAAAAM