Doften finns bara i dig.
Dina ögon förmedla din kärlek.
Andetaget som vi först möttes är ristat i mitt blod.
Att beröra dig ger livet mitt mening.
Att beröra dig ger livet mitt mening.
Ett liv innan dig finns inte.
Jag vill följa dig och se dig växa upp till en lycklig människa.
Jag vill följa dig och se dig växa upp till en lycklig människa.
Jag ska med kärlek leda dig den bit på vägen som jag kan och som förhoppningsvis är grund nog till din egen väg.Jag ska trösta dig när du gråter och le när du är glad.
Jag ska slåss för att du får vara du.
Jag är din tills jag inte längre finns.
Jag är din tills jag inte längre finns.
Och då lever jag kvar i dig.
Det finaste som finns.
Ja, mina kära vänner.
Det finaste som finns.
Ja, mina kära vänner.
Detta är de fattiga ord jag kommer på i skrivande stund, om kärleken till mina barn.
Det är i tanken så självklart att man ska älska, skydda och se sina barn må bra. Att de får frodas och växa och utvecklas i egen takt och individuella behov mot vuxenvärlden. En ganska enkel och primitiv tanke egentligen i Sverige detta herrans år tjugohundranio. Men det är det inte.
-Varför säger jag så då..?
Jo, jag är så förkrossad efter diskussionen om mobbning på kvällsöppet.
Lille Victor elva år som gav upp.
Hans farfar skar ner honom där han hängde från taket.
Men på hans skola fanns det inga problem! Det hade de vuxna bestämt.
"Han hade ju kompisar"! uttalar en klok kvinna. Och jag river mig i håret i frustration.
Alltså, det finns familjer i vårt avlånga perfekta land, som måste fira julen utan sina barn, för att de orkade inte leva längre.
... Små barn!
... Små barn!
För att de blev kränkta.
För att de inte fick vara som de var.
För att någonstans finns en ondska så påtaglig, att den utsatte blöder av rädsla bara av dess närvaro. Den kan vara liten och den kan vara stor, men dess gemensamma nämnare är mobbning.
...och vi tillåter det.
För att vi inte lyssnar.
För att vi inte agerar.
För att vi gång på gång sviker.
Och ja, visst, jag sitter här och skriver massor och tycker. Men i just denna fråga så får jag det.
Jag har erfarenheten och min äldre son har erfarenheten.
Och nu när ilskan driver på, tänker jag en snabb absurd tanke på Hilmirs alla julklappar som väntar på att bli inslagna. Han är bara ett år yngre än Victor.
Jag tänker också tio år tillbaks och mitt hjärta krampar av sorg, över hur nära min Daniel var att ge upp. Men vi slogs och kämpade, trots en ständig motvind. Och han vann. För det är som att vara i krig, ensam mot de stora och kloka. Och jag tackar den som gav oss styrkan att klara det.
Så sänker jag blicken och tänker på Victors familj som just nu går mot den första julen utan honom. För att han förlorade i kriget. Bara för att hans känslor och tankar inte var tillräckligt viktiga i de klokas värld, som så lätt byter ord mot handling.
-Må de någonstans hitta styrkan...
Och jag undrar hur många gånger till ska behövas, innan vi enade kväver denna
lömska, äckliga, smittsamma infektion,
mobbning..?
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Och tyvärr är det likadant, 24 månader senare!
Jag bugar igen och skänker en tanke till alla
som kämpar mot denna infektion i livet.
som kämpar mot denna infektion i livet.
Och till Victors familj, som får en tredje jul utan honom.
Jag tror inte att det är ett dugg lättare nu än då...
Kram på er alla ♥
//Goa
16 kommentarer:
Nää...fy så hemskt...Man lever lite i en skyddad verkstad, och tror inte att sånt här existerar i vårt land...Stackars, stackars föräldrar...och självklart stackars lilla pojke...
Kärlek till dej, Goa, som BRYR dej...
Kraam Git
I'm so sorry...I guess it happens all around the world. With people like you, it need not anymore. Great Xmas message.
God Jul Goa,
Sandy
Så otroligt sorgligt....
Det finns inte ord för hur maktlös man känner sig när det inträffar!
Du är inte bara vacker på utsidan Goa, din insida är vacker som få....
Må det goda springa runt Dig alltid...M
Å jag blir så rörd av att läsa de du skriver...! De gör ont i mitt hjärta, så fruktansvärt!! Men de värmer i mitt hjärta att du bryr dig om<3
All min kärlek till dig och din familj och all världens KRAFT och STYRKA till alla familjer därute som kämpar mot mobbing.
GE ALDRIG UPP!
Skorpan
Det värker i hjärtat när jag läser dina ord...
Ja det är så hemskt att/när ingen reagerar eller inte reagerar tillräckligt...
Så otroligt sorgligt...
och det finns nog inga ord som kan trösta de drabbade...
Kram Tina
Nej. det är inte sant vill man skrika. Hjärtat nästan brister av sorg. Så hemskt för föräldrna och farföräldern att få uppleva en sådan traumatisk händelse. Så arg och frusterad på den nochalans mot barns kännslor. Tack för att du förmedlar och öppnar våra ögon. Det gör att man är mer öppen och kan reagera mera där man själv bor.
Kram Annelie
oh da geb ich dir so recht.
mobing ist so grausam.
unsere tochter musste das auch erleben.
man ist so unendlich hilflos.
jedoch haben wirs zusammen geschaft.
wünsche euch viel kraft und engel die euch tragen.
sei lieb umarmt daniela
Oj jag blir tårögd och rörd när jag läser om detta,ja mobbning är så grymt för alla inblandade,jag var själv ett mobbningsoffer i skolan och vet hur det känns.
Hoppas denna familj kan fira en någorlunda fin jul trots allt,jag känner stakt med dom.
Stora kramar till dig Goa för att du är en så fin människa.
Ninni
jag rörs till tårar när jag läser det du skrev för två år sedan...och tyvärr har inget hänt under dessa år. Skolan fortsätter att blunda för mobbning
tack för att du skriver kring detta
kram Åsa
Jag som har jobbat med barn halva mitt liv snart blir bara så grymt förbannad när jag läser sånt här .
Jag blir arg för att det inte finns fler vuxna närvarande , vuxna som inte tolerar det minsta . Jag blir arg för att det inte finns pengar som det heter och jag blir vansinnigt arg på allt skit dom visar på teve , dokusåpor som bara hissar all typ av mobbing .
Jag har alltid jobbat med att uppmuntra det goda och det andra tar man itu med på en gång och ger starka konsekvenser som blir så jobbiga att man inte orkar göra om dumheterna . Jag tror att man kommer långt med att bara ge barn beröm , att hela tiden påvisa det goda att föregå med gott exempel och inte själv som vuxen snacka skit om andra och visa avundsjuka . Gläds och var tacksam , det är min melodi och nu har jag dravlat klart .
Puss&Kram/Loppan
Vilka vackra och gripande ord du skriver om kärleken till ditt barn. Mobbing är svårt, det sker ofta när inte vuxna ser och ofta på vägen till eller från skolan. Efter 5,5 år i samma skola byter nu stor killen till en annan. Han trivs inte där han går nu, han har i stort sett inga vänner där och han är trött på att få höra det av andra elever. Han har bara ett halvår kvar i mellanstadiet, men om han går vidare till högstadiet som hör till väntar det äldre antagonister. Jag kommer kämpa för mina barn så länge jag lever.
Kram /Therese
Frågan berör och dina ord berör! Varför kan inte alla få bli respekterade, för den de är. Varför är rädslan starkare än hörseln?
Varför blundar så många inför denna vidriga företelse? Mobbing, där det bara finns offer och ingen vinnare.
Tack för att du skriver, att du bryr dig om och ömmar för det finaste vi har! Barnen!
KRAM
Du är underbar vännen min, ditt hjärta är så stort.
Härligt att du skakar upp människor med sådana inlägg, det behövs fler som du.
Fruktansvärt när sånt händer, man undrar verkligen var de stora människor har haft sina ögonen.
Jag små gråter lite, har själv en bror som har en dotter som blir mobbat som in i tusen. Tyvärr har jag inte så mycket kontakt med honom men om jag pratar med honom tar jag alltid sin dotter fram och tjatar och tjatar att de måste göra något. Men inget händer.
Det gör så j... ont i mig och varje gång jag håller om henne hoppas jag att jag kan utsöndra lite kraft till henne.
Så liten, hjälplöst, ensam, ledsen som hon är nu hoppas jag av hela mitt hjärta att hon någon gång vågar att resa sig och känner glädje i att få leva.
Tack för dina ord!
Puss och kram Gerda
Så otrolig sorligt .... Kram Karina
Så tänkvärt och vackert du skriver! Vad detta är viktigt att lyfta fram. Man ska inte behöva slåss eller lida för rätten att vara sig själv.. Varken som barn eller vuxen.
Oavsett vilka resurser och pengar som finns eller inte finns snarare får vi aldrig sluta att vara medmänniskor. Vi får inte blunda!
Stoor kram Åsa
Skicka en kommentar