Just do it!

Just do it!

onsdag 16 december 2009

Bara mängder av ord...


Doften finns bara i dig.
Dina ögon förmedla din kärlek.
Andetaget som vi först möttes är ristat i mitt blod.
Att beröra dig ger livet mitt mening.

Ett liv innan dig finns inte.
Jag vill följa dig och se dig växa upp till en lycklig människa.

Jag ska med kärlek leda dig den bit på vägen som jag kan och som förhoppningsvis är grund nog till din egen väg.
Jag ska trösta dig när du gråter och le när du är glad.
Jag ska slåss för att du får vara du.
Jag är din tills jag inte längre finns.

Och då lever jag kvar i dig.
Det finaste som finns...

Ja, mina kära vänner.
Detta är de fattiga ord jag kommer på i skrivande stund, om kärleken till mina barn.
Det är i tanken så självklart att man ska älska, skydda och se sina barn må bra. Att de får frodas och växa och utvecklas i egen takt och individuella behov mot vuxenvärlden. En ganska enkel och primitiv tanke egentligen i Sverige detta herrans år tjugohundranio. Men det är det inte.
-Varför säger jag så då..?
Jo, jag är så förkrossad efter diskussionen om mobbning på kvällsöppet.
Lille Victor elva år som gav upp.
Hans farfar skar ner honom där han hängde från taket.

Men på hans skola fanns det inga problem! Det hade de vuxna bestämt.
"Han hade ju kompisar"! uttalar en klok kvinna. Och jag river mig i håret i frustration.

Alltså, det finns familjer i vårt avlånga perfekta land, som måste fira julen utan sina barn, för att de orkade inte leva längre. Små barn!
För att de blev kränkta.
För att de inte fick vara som de var.
För att någonstans finns en ondska så påtaglig, att den utsatte blöder av rädsla bara av dess närvaro. Den kan vara liten och den kan vara stor, men dess gemensamma nämnare är mobbning.
...och vi tillåter det.
För att vi inte lyssnar.
För att vi inte agerar.
För att vi gång på gång sviker.


Och ja, visst, jag sitter här och skriver massor och tycker. Men i just denna fråga så får jag det.
Jag har erfarenheten och min äldre son har erfarenheten.
Och nu när ilskan driver på, tänker jag en snabb absurd tanke på Hilmirs alla julklappar som väntar på att bli inslagna. Han är bara ett år yngre än Victor.
Jag tänker också tio år tillbaks och mitt hjärta krampar av sorg, över hur nära min Daniel var att ge upp. Men vi slogs och kämpade, trots en ständig motvind. Och han vann. För det är som att vara i krig, ensam mot de stora och kloka. Och jag tackar den som gav oss styrkan att klara det.

Så sänker jag blicken och tänker på Victors familj som just nu går mot den första julen utan honom. För att han förlorade i kriget. Bara för att hans känslor och tankar inte var tillräckligt viktiga i de klokas värld, som så lätt byter ord mot handling.
-Må de någonstans hitta styrkan...

Och jag undrar hur många gånger till ska behövas, innan vi enade kväver denna
lömska, äckliga, smittsamma infektion,
mobbning..?



24 kommentarer:

Lena Kristina sa...

Jag känner mig helt tom när sådant händer. Vi som har så utvecklat stöd här i Sverige med Friends och allt, detta ska bara inte behöva hända.

Precis som du brukar jag med tänka att nu får de fira jul utan sin son. Just nu är det extra jobbigt när det är så nära.......

Livet är vdrkligen aldrig rättvist men detta ka verkligen ALDRIG behöva hända i ett land som vårt.....

Grrrrr!

Ilska och sorg.....

Varmaste kramen till dig

L

Kris sa...

Jag har inte hört om det. Victor menar jag....
Tårarna rinner på mig...
barn måste få vara barn och leva i en trygg värld precis just ss de är!!
Vi vuxna måste se till att barnens värld är trygg. Vi skall ge trygghet till barnen!! Föräldrarna, lärarna ja alla i barnens omgivning måste se till att barnen har det bra!!

Skatan sa...

Hej Frun!

Ett långt och klokt inlägg från dig idag med många tänkvärda ord.

Sköt om dig.

Varma hälsingar från mig.

Anna

Magdalena sa...

Hej Gúa,
man ser inte, vill inte tänka att sådant finns i vår närhet...vad gjorde föräldrarna till de som tog Vicktors liv?
...vad är det som man lär barnen? att agera med ilska mot andra?att skratta och trycka ner?vad är det med människorna?

kram
Magdalena/Color Sepia

Rummet för välbefinnande sa...

Ord som berör Gúa! Oj så många tankar som väcks.
Tänk om vi ändå kunde vårda omtänksamhet, ödmjukhet, kärlek och förståelse.
Tacksamhet............
Det finns så mycket som kunde göra skillnaden om vi alla hade detta med oss som grundstenar i våra liv.
Att möta en medmänniska med ödmjukhet och förståelsen att vi är olika och alldeles unika på vårt eget speciella sätt.

Hjärtat gråter! Återigen tänker jag på hur banalt det låter, men ack så viktigt det ändå är, att möta sina medmänniskor med ett leende och att det faktiskt kan förändra, att det kan ha betydelse i en annan människas liv. Ett leende, en kärleksfull tanke, en önskan om något bra.

Det skickar jag till dig idag och till alla andra där ute.

Mia

no47-mia sa...

Ofta är mobbarnas föräldrar så självupptagna överöser dom med prylar istället för sunt förnuft och en god självkänsla.. Allt det för dom då över på de som vågar vara sig själva men som inte tillåts få vara sig själva.. För alla måste ju vara likadana som alla andra i detta perfekta land.. sverige.. Förbannat otäckt!! Vi vet..

Tack för ett bra inlägg..

Kram Mia

gittan sa...

Jag satte uppe inatt och såg diskutionen jag med (spelade in den eftersom vi inte var hemma) Och lika illa berörd blev jag. Hur kan man säga att att det inte fanns något problem! Och uttalandet om att han hade kompisar! Och hur kan man lägga skulden på det utsatta barnet! Jag blir både arg och ledsen och alla gamla känslor väcks till liv igen. För visst är även jag mamma till ett tidigare mobbat barn. Och visst hade vår skola en anti-mobbing-plan. Men inte sjutton hjälpte det. De sa också att min dotter skulle ändra sig. Att hon inte skulle "kaxa emot". Med andra ord att hon inte ens skulle försöka försvara sig! Första gången detta hände var hon lika gammal som Victor och mitt hjärta är fullt av sår från den tiden. Som tur var var klassens föräldrar så mycket klokare än skolledning och lärare. Vi tog saken i egna händer och lyckades. Men som om hon inte redan haft sin beskärda del av mobbing fick hon utstå en ännu värre period första året på gymnasiet. SKolan där skyllde ALLT på henne och det slutade med att vi tog henne därifrån på stående fot. Idag är min dotter en otroligt stark tjej men vägen dig har inte varit lätt. Jag önskar att alla vuxna tog ansvar och inte sopade "problemen" under mattan. För ofta när ett barn är stökigt (som de ansåg att Victor var) så finns det en anledning till varför, där måste vi vuxna ta reda på orsaken och göra något åt det! Ledsen att detta blev så långt men jag känner otroligt starkt för alla utsatta barn som vuxna. För mobbing är ju inte bara ett problem i barnens värld tyvärr /gittan

Sanna sa...

Vilka vackra ord om kärleken till sitt barn. Så sant. Det är ett gemensamt ansvar vi har över barnen och våra medmänniskor i samhället.
Kram Sanna

KLARA LAVENDEL sa...

Tack! Visst blir man vansinnig! Man vill kämpa för alla dessa oskyldiga! Varför finns det så elaka, obildade människor, tänker jag i min förtvivlan. Hoppas, hoppas, riktigt många läser vad du skrivit. Varm kram Ingela

Synnøve. sa...

Jag får ont i hjärtat när jag läser vad du skrivit.
Mobbing är den allra värsta sjukdom som finns. För jag tycker nog det är en sjukdom. Den smittar värre en influensa.
Börjar en stark att mobba får han/hon genast med sig flera som är lika starka och så ger de sig på en som är svagare.
Jag mår dåligt när jag vet att många barn kämpar på i det tysta för att de inte får svar på sina rop på hjälp.
Varför??
Mina tankar går till Victors familj nu.
Kramen Synnöve.

Jacqueline sa...

The translation isn't very good sometimes but, I think that I understood.
Bullying is a terrible thing that affects many children and devestates their world. What a terribly sad story about Victor and such a waste of life. It must get so terrible that they can't go on.
I feel so much for his family and friends and I hope that they have the strencth to cope and get through Christmas without him.
Very thought provoking, Gua and we must think of people who are dealing with grief at Christmas. XXXX

Anonym sa...

Många känslor kommer i omlopp här hos mig. Fy så orättvist livet är! Otroligt att sånt kan hända.

Hur mår mobbarna och hur har deras föräldrar agerat?

Man tycker det ska vara en rättighet att barnen ska få leva i en trygg värld och vara just BARN!

Tack för ett mycket bra inlägg!

Mina tankar går till Victors familj.

Kram Renate

Lantliv i Norregård sa...

Jag blir så sorgsen när jag läser vad du skrivit. Hur kan det bara få ske, det får inte vara så här. Det är så onödigt, stackars små barn som utsätts för detta hemska.
Skönt att det ordnade sig för er till slut!
Kram Malin

gamla skolan sa...

Vad gör vi människor mot varandra ? Varför är vi så elaka ? Varför har vi tappat respekten för varandra och för mänskligt liv ? Tyvärr är vuxna inte alltid bättre än barn , men det gör en så ont , när ett oskyldigt barn råkar illa ut , ett barn som har hela livet framför sig .
Du sänder ut så tänkvärda ord , som leder till eftertanke ! Tack !
Va rädda om er ! Kramar Susanne / den gamla skolan

Anci sa...

Så viktiga saker du skriver om ! Jag får tårar i ögonen av sorg. Tänk om vi kunde göra något så att det kunde bli bättre på vår vackra jord.

Stor, varm kram
Anci

CaramellePastelle sa...

Usch, vilket fruktansvärt sorgligt inlägg! Sorgligt för att det behövde hända!

Viveka i Bläckhornet sa...

...............*snörvel*
Hittar inga ord att skriva. Du har sagt alla kloka ord som finns. Den som inte berörs av detta måste vara hjärtlös. Tack min fina Guá för att du lyfte fram det och hoppas att det åtminstone finns en enda som ägnat sig åt mobbning som läser detta och lär...

Puss
Viveka

linnea-maria sa...

Så vackert skrivet om ditt barn. Så är det man är för evigt bunden till sitt barn. Har själv också varit i den situationen där man måste kämpa och slåss för att skolan ska lyssna på en. Varm kram /linnea-maria

En annan mamma.. sa...

Du är helt enkelt bäst i bloggvärlden på att skriva inlägg med innehåll, känsla, viktiga budskap, BÄST! Tårarna rinner när jag läser din text och lever mig in i de utsatta barnens liv. Jag upplever dock - tack och lov att skolan som vårt barn går i satsar mycket tid och resurser på detta ämne, om hur man ska vara mot varandra etc. De pratar om sådant i klassrummet varje dag. Och lärarna tar genast tag i minsta lilla antydan till kränkning och kommunicerar med berörda barn och deras föräldrar. Och de gör skriftlig anmälan om kränkning till ett råd som finns på skolan. Och då räcker det att någon kallat någon för något en enda gång. Ja barnen blir anmälda svart på vitt faktiskt. Så det finns hopp trots allt.

Systrars söta sa...

Usch så tragiskt, detta borde verkligen inte hända i Sverige idag...eller någon annanstans heller för den delen..fy..!!
Nästan så man inte kan skriva om något annat efter detta..men, jag
Såg ditt uterum i reportaget i Vakrehjem...å det var så fint..så roligt att få uppslag när jag skall bygga om mitt eget uterum
:-)) Skall kika in här lite oftare..för tips och idéer då du visar så mycket fint..Ha nu en riktigt GodJul..//kat

~~*Pennyshouse*~~ sa...

♫•*¨*•.¸¸ GOD * JUL ¸¸.•*¨*•♫
ÖNSKAR
JAG DEJ & DINA
KÄRA
♥ kramar
Nilla

inga Heiddal sa...

Enn sorglegt og hræðilegt. Getur verið að lífið sé svona óbærilegt fyrir 11 ára barn að það sé engin undankomuleið?????Vá hvað er erfitt að trúa því!! Ha de bra vennen. Klemms INGA

Hagens Vita Vardag sa...

Det grep tag i mig..

Har följt din blogg i flera år men aldrig kommenterat, så ljuvliga bilder och ett helt underbart hem.

Önskar att fler kunde ta sitt ansvar vad gäller detta ämne..
Jobbar en hel massa med bl.a detta på idéell basis via vår innebandyförening, oj oj vad det ger en mycket tillbaka!
Det du beskriver får bara inte hända!...

Ha en superduperhelg
Kram Anna

JAG! sa...

Anledningen till att jag alltid kommer att läsa din blogg är för att du skriver så otroligt fint, roligt och mysigt...De och dina fina bilder...Men mest texten....

God jul Hellen