För några veckor sen...

T: -Gúa, jag tycker det är dags att ta in pianot!
J:-jaha!? Vrider på mig ganska så besvärat.
T: -Jo, men det är så fint.
J:-Ja, visst är det fint. Men alltså var ska vi ställa det? Nej, jag tycker det blir för mycket. Vi har inte plats för mera prylar, eller?
T:- Nej, det är sant, men du kan ju börja sälja av lite prylar kanske!

Nu blev det jobbigt! Kände mig riktigt besvärad och en rodnad intog ansiktet och hjärnan vurpade av bara tanken. Jag vill inte vara utan mina prylar, vilket ni förstås förstår.:)
J: -Ja, men vi tar det sen...

Tiden går...

J:- Thorir, jag vill måla postskåpet!
T:-NEJ!
J:- Va, ramlar nästan bakåt av detta bestämda nej, varför inte?! Det har ju varit brunt i ett år, och nu är jag trött på murret.
T:- Ja, men ställ in nåt annat då! Skåpet rör du inte!
J.-Men sluta! Det blir jättefint! (Nu är jag sur dessutom. Vad ska han bry sig om det!?!)
Ja, men...
T:- End of discussion Gúa!

Biter mig i tummen en stund och surfar frenetiskt, hamnar in på den underbara bloggen Love your homes
och när jag scrollar ner i ren frustration, hittar jag en fantastisk bild på hennes vackra...piano, som räddar min besvärliga situation!

-Vet du vad Thorir, jag tycker faktiskt vi ska ta in pianot. Vad säger du?!
T:- Ja, du vet att jag så gärna vill det!
J:- Ja, men alltså, om det ska bli bra och inte för överfullt liksom, är det ganska viktigt att måla postskåpet. Ja, eller så kan vi ju förstås sälja det! Håller andan så fort jag släppt det sista ordet! -För du har alldeles rätt, det är viktigt att ta in pianot.
Ler inombords, eftersom jag redan vet att jag har segrat, då han vänder sig flinande om med följande svar...
- Du är otrolig! Alltså tror du inte jag fattar...
J:- Vaddå?!?
T:- Hallo, vi har varit ihop i hundra år. Tror du inte att jag vet att nu har du hittat nån fin bild på piano, så nu går det bra att ta in det och då kan du få din vilja igenom med postskåpet!
Jag harklar mig, helt förvånad, men beredd att ta en riktig fight, när han fortsätter...
- Men visst, vi målar postskåpet och tar in pianot. Och precis när den varma segerrysningen glider nerför min ryggrad, fortsätter han...
-Men känn ingen seger i det kära du, för vad om detta också var min plan..?!

En tanke som aldrig hade fallit mig in!

Och visst är det bara så underbart att kunna bli överraskat i vardagen av nån man levt med i hundra år..:))) Och fortfarande vara nöjda och glada, även när det bara gäller postskåp och piano...

Och så bara lite bilder från en plats jag längtar till...

Puss och kram o massa varma tankar
...till er alla mina fina!